Häxjakten dog aldrig ut

Jag vet inte om du har följt gorillaincidenten. Nyheten har inte fått särskilt stort utrymme i svenska medier, tack och lov. Men desto mer på sociala medier. Som så ofta eskalerar en incident till en häxjakt på internet där människor borde skjutas, våldtas och så vidare. Jag är inte ett dugg förvånad över att vi brände häxor på 1500-talet. Vi är precis lika dana idag. Och det är läskigt.

Jag delar aldrig jakten-på-förbrytaren-inlägg på facebook. Hur hemskt brottet än är så mår jag dåligt av efterföljande kommentarer och vill inte vara del i det bottenlösa utlopp för inre ilska som kommer fram hos människor. Som inte drar sig för att kommentera att människor ska lämlästas. Jag blir ofta både illamående och chockad av vad människor häver ur sig med ursäkten att objektet är ett avskum. Människan måste älska det. Hetsjakten. Nu ska aset inte komma undan. Om personen i videon, bilden eller inlägget som sprids över huvud taget är skyldig bekommer inte denna grupp av hetsjägare. Vad är det man brukar säga – det är jakten som är det roliga.

I en grupp ”Vi som bor i Tygelsjö” som jag är med i utan att bo i Tygelsjö gick bybor loss över en person som smög omkring i parken. Han hade LUVA. Pinsamheten när någon berättade att det var en son som letade efter sin cykel. I gruppen Mini Rodini lemlästas medlemmar verbalt snabbt vid minsta snedsteg och så gorillaincidenten.

En liten pojke ramlar ner i en Gorillainhängning på Zoo under ett obevakat ögonblick från mamman. Enligt människor omkring så sade hon gång på gång att barnet inte fick klättra upp på relingen samtidigt som hon skulle ha koll på ytterligare ett barn. Pang så ramlade han ner. Gorillan drog runt med barnet i vattnet och även om apan verkade skydda minstingen så blev situationen hotfull. Parkägarna tog beslutet att skjuta Gorillan för att få ut pojken. En självklarhet kan tyckas. Men icke. Mamman har fått utstå en internet och medial hatrajd utan dess like. Hon borde skjutas istället. Hon borde bli fråntagen sina barn. Hon. Och tidningar eldar på. Bilder på den stackars (ja det tycker jag) lilla pojken sprid på nätet, bilder på de hemska föräldrarna (enligt drevet), det ska utredas och alla ska få ha sin åsikt om huruvida de borde stå till svars och det är mammans fel att gorillan blev skjuten. Vid en googling är det lätt att se att tidningarnas vinkel över lag är ”stackars gorilla som blivit skjuten, det är en oansvarig mammas fel”. Och djurrättsaktivister är målmedvetna hatare. Den milda vägen är inte en väg när drevet går. Någon ska hatas – och mamman är ett lätt byte.

Första gången jag läste nyheten kände jag en stor ledsamhet å mammans  vägnar. Undrade hur hon mådde nu. Var finns hon, går hon till jobbet, hälsar hennes kollegor på henne, läser hon allt som skrivs, mår hon bra, får hon psykologisk hjälp. För världen har varit hänsynslös mot henne.

Vad är det för behov hos människor som gör att de utser en person, ett offer och väser ur sig all ilska. Gör det till livsmål att släpa människor i snöre bakom bilden kilometer efter kilometer med hårda ord. Att skada. Att såra.

Bloggaren Emily skriver så här i sin blogg i Nya Zeeland, liten närmre epicentrum.

”What would it feel like to have your entire life as a mother erased in an instant? Every kiss goodnight, every lunchbox prepared, every game of peek-a-boo, every blanket tucked in, every cuddle, every hand pressed to a fevered forehead? All gone.

When would all of those horrible, hate-filled voices become your own? As you recover from the most traumatic and terrifying thing you’ve ever been through? As you try to parent through this?

I wouldn’t be able to cope. No way.

And I’ve looked at all of this – this hatred and hysteria – and I’ve felt a deep fear.

If you think you could never be that mum you’re wrong.

”.

Och jag tänker på den stackars pojken. Föremål för en enorm våg av hat. Han dödade gorillan. Inte nog med att han och hans mamma var med om något traumatiskt. Förmodligen dödsskräck. Familjen ska hängas ut, stå till svars och hatas. Gorillan skulle leva. Parkägarna tog ett beslut. Gorillan sköts. Det är lätt att se på filmer i efterhand och analysera huruvida gorillan var vänlig eller hotfull och komma fram till det förstnämnda. Men i stundens allvar, där och då, skulle ett snabbt beslut tas. Att utsätta pojken för livsfara är uteslutet oavsett vems fel det är att han hamnat i situationen alls. Kunde gorillan skjutas med sömnmedel istället, kunde de rädda pojken på annat sätt. Svårt att säga. Det är tragiskt att den folkkära gorillan fick sätta livet till för en dumdristig pojke som tvunget skulle hoppa ner till den enormt stora apan. Men det spelar ju ingen som helst roll när situationen är verklig.

Alla som hänger ut familjen så borde fanken skämmas. Tänk för en sekund om det var du. För jo, det kunde det vara.

Var tog världens empati och förståelse vägen. Vi är mitt uppe i en häxjakt. Den har bara flyttat från byar och bål till internet och kommentarsfält.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Bort med din online video ad. 

Okej alla svenska tidningar. Ni kan stänga av era störiga online video ads nu. Här får ni senaste rapporten: 
”Online video ads are ineffective: 81% of people surveyed mute video ads, 62% are annoyed by pre-roll ads, and 92% have considered using ad-blocking software”.
Om den senaste trendrapporten om internet enbart utfördes på nattande mammor (och pappor) skulle resultatet bli illröda ilskna siffror. Vem har inte läst nyheterna i sängen i ett mörkt rum och plötsligt går en video ad igång med högt ljud. Febrilt letar man efter bort-knappen för att till slut i panik ta volymknappen. Vaknade barnet? Phu. Hatar verkligen online video ads förmåga att tränga sig på helt utan inbjudan. Som att sova med Ove i Solsidan. 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Föräldralivets piece Of cake 

De kvällar sonen somnar innan 20.30 är somett helt nytt liv. Har ätit kex med ost, gjort armhävningar, jobbat, kollat matprogram, provat nya kläder. Är det så här är ju föräldralivet piece of cake! T ä n k att det finns de som har barn som somnar 19. Ni måste ha ju ha det JÄTTEBRA. Som ett livslångt föräldrarspa. 
Detta sker ungefär aldrig för mig. I gengäld har jag en himla rolig unge. 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Tips på frågor till killar på Bråvikafestivalen

Eftersom TV4 tyckte att det bara var tjejer som skulle intervjuas om våldet på Bråvika kommer här lite tips på frågor till killarna på festivalen, som jag gärna skulle vilja ha svar på.

Hur gör du för att undvika att antasta någon på festivalen?

Var tycker du att gränsen går för att antasta någon?

Finns det tillfällen då nej inte är ett nej?

Har du koll på hur mycket du dricker?

Vad tyckte dina föräldrar om att du skulle hit?

Vad gör du om du ser en kompis som våldför sig på en tjej?

Har dina föräldrar pratat med dig om ditt beteende på festivalen?

Vad tycker du om det manliga våldet på festivalen?

Är du rädd?

Känner du någon som har tafsat på eller våldtagit en tjej?

Vad kan du göra för att skapa trygghet på festivalen?

Fyll gärna på listan….

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

TV4 glömmer killarna på Bråvallafestivalen…

Igår såg jag ett inslag på TV4 Nyheterna från Bråvallafestivalen. Det handlade om krafttag mot övergrepp och tafsande på festivalen, efter förra årets skandaler. Polisen var intervjuad. Och flera tjejer blev intervjuade. Inte en enda kille. Det förbryllade mig. Tjejerna sa att det gällde att inte bli för full, att hålla koll och att ”bara man håller killarna på avstånd ska det inte vara några problem”. Det fanns även ett tält dit man kunde gå och prata.

Jag ville skrika som i en chipsreklam. VAR ÄR KILLARNA?

För det är väl dom det handlar om eller?

Nej just det.

Med detta inslag gjorde TV4 precis som samhället i övrigt. Lägger ansvaret på tjejerna och belyser inte grundproblematiken. Den som verkligen skulle tas tag i. Precis som tjejen i rättegången blir tillfrågad kring alkoholvanor och klädval får här tjejen frågor om hur hon tänker kring sin vistelse på festivalen (bör hon ens vara där och vad tycker hennes föräldrar?). Inte en enda fråga till killarna. Vad tänker killar på Bråvallafestivalen kring detta? Är de rädda? Hur gör de för att inte dricka för mycket? Hur reagerar de om de ser en kompis tafsa på en tjej? Vad har de för syn på sexuellt våld? DET skulle jag vilja se.

Det blev så tydligt i TV4 nyhetssänding. Att det är ett systemfel. Som vi alla har växt upp i och bär med oss. Som gör att en sådan här nyhetssändning ens går igenom.

 

Igår låg lugnet över festivalen. Inget hade ännu hänt. Polisen delade ut armband med polisens nummer på. Tjejer intervjuades om hur de skulle skydda sig mot killarna. Killarna slapp medverka om hur de skulle undvika att begå brott.

 

Jag satt förvånad och tittade på inslaget och tänkte sedan inte mer på det.

 

Ett dygn senare. Tjej våldtagen i publiken till en konsert på Bråvalla.

 

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter