Häxjakten dog aldrig ut

Jag vet inte om du har följt gorillaincidenten. Nyheten har inte fått särskilt stort utrymme i svenska medier, tack och lov. Men desto mer på sociala medier. Som så ofta eskalerar en incident till en häxjakt på internet där människor borde skjutas, våldtas och så vidare. Jag är inte ett dugg förvånad över att vi brände häxor på 1500-talet. Vi är precis lika dana idag. Och det är läskigt.

Jag delar aldrig jakten-på-förbrytaren-inlägg på facebook. Hur hemskt brottet än är så mår jag dåligt av efterföljande kommentarer och vill inte vara del i det bottenlösa utlopp för inre ilska som kommer fram hos människor. Som inte drar sig för att kommentera att människor ska lämlästas. Jag blir ofta både illamående och chockad av vad människor häver ur sig med ursäkten att objektet är ett avskum. Människan måste älska det. Hetsjakten. Nu ska aset inte komma undan. Om personen i videon, bilden eller inlägget som sprids över huvud taget är skyldig bekommer inte denna grupp av hetsjägare. Vad är det man brukar säga – det är jakten som är det roliga.

I en grupp ”Vi som bor i Tygelsjö” som jag är med i utan att bo i Tygelsjö gick bybor loss över en person som smög omkring i parken. Han hade LUVA. Pinsamheten när någon berättade att det var en son som letade efter sin cykel. I gruppen Mini Rodini lemlästas medlemmar verbalt snabbt vid minsta snedsteg och så gorillaincidenten.

En liten pojke ramlar ner i en Gorillainhängning på Zoo under ett obevakat ögonblick från mamman. Enligt människor omkring så sade hon gång på gång att barnet inte fick klättra upp på relingen samtidigt som hon skulle ha koll på ytterligare ett barn. Pang så ramlade han ner. Gorillan drog runt med barnet i vattnet och även om apan verkade skydda minstingen så blev situationen hotfull. Parkägarna tog beslutet att skjuta Gorillan för att få ut pojken. En självklarhet kan tyckas. Men icke. Mamman har fått utstå en internet och medial hatrajd utan dess like. Hon borde skjutas istället. Hon borde bli fråntagen sina barn. Hon. Och tidningar eldar på. Bilder på den stackars (ja det tycker jag) lilla pojken sprid på nätet, bilder på de hemska föräldrarna (enligt drevet), det ska utredas och alla ska få ha sin åsikt om huruvida de borde stå till svars och det är mammans fel att gorillan blev skjuten. Vid en googling är det lätt att se att tidningarnas vinkel över lag är ”stackars gorilla som blivit skjuten, det är en oansvarig mammas fel”. Och djurrättsaktivister är målmedvetna hatare. Den milda vägen är inte en väg när drevet går. Någon ska hatas – och mamman är ett lätt byte.

Första gången jag läste nyheten kände jag en stor ledsamhet å mammans  vägnar. Undrade hur hon mådde nu. Var finns hon, går hon till jobbet, hälsar hennes kollegor på henne, läser hon allt som skrivs, mår hon bra, får hon psykologisk hjälp. För världen har varit hänsynslös mot henne.

Vad är det för behov hos människor som gör att de utser en person, ett offer och väser ur sig all ilska. Gör det till livsmål att släpa människor i snöre bakom bilden kilometer efter kilometer med hårda ord. Att skada. Att såra.

Bloggaren Emily skriver så här i sin blogg i Nya Zeeland, liten närmre epicentrum.

”What would it feel like to have your entire life as a mother erased in an instant? Every kiss goodnight, every lunchbox prepared, every game of peek-a-boo, every blanket tucked in, every cuddle, every hand pressed to a fevered forehead? All gone.

When would all of those horrible, hate-filled voices become your own? As you recover from the most traumatic and terrifying thing you’ve ever been through? As you try to parent through this?

I wouldn’t be able to cope. No way.

And I’ve looked at all of this – this hatred and hysteria – and I’ve felt a deep fear.

If you think you could never be that mum you’re wrong.

”.

Och jag tänker på den stackars pojken. Föremål för en enorm våg av hat. Han dödade gorillan. Inte nog med att han och hans mamma var med om något traumatiskt. Förmodligen dödsskräck. Familjen ska hängas ut, stå till svars och hatas. Gorillan skulle leva. Parkägarna tog ett beslut. Gorillan sköts. Det är lätt att se på filmer i efterhand och analysera huruvida gorillan var vänlig eller hotfull och komma fram till det förstnämnda. Men i stundens allvar, där och då, skulle ett snabbt beslut tas. Att utsätta pojken för livsfara är uteslutet oavsett vems fel det är att han hamnat i situationen alls. Kunde gorillan skjutas med sömnmedel istället, kunde de rädda pojken på annat sätt. Svårt att säga. Det är tragiskt att den folkkära gorillan fick sätta livet till för en dumdristig pojke som tvunget skulle hoppa ner till den enormt stora apan. Men det spelar ju ingen som helst roll när situationen är verklig.

Alla som hänger ut familjen så borde fanken skämmas. Tänk för en sekund om det var du. För jo, det kunde det vara.

Var tog världens empati och förståelse vägen. Vi är mitt uppe i en häxjakt. Den har bara flyttat från byar och bål till internet och kommentarsfält.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

2 thoughts on “Häxjakten dog aldrig ut

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *