Skillnaden på olika kulturer och förr och nu spelar stor roll för hur föräldrar mår. I en del kulturer flyttar andra familjemedlemmar in hos de nya föräldrarna för att avlasta. Vi är skapta för att ta hand om spädbarn i grupp. Inte ensamma. Att säga att föräldrar idag är lata, eller häpna över att de behöver föräldrautbildningar vittnar om dålig insikt och kunskap om hur mycket vi är anpassade att klara av.

Med tanke på hur oerhört påfrestande det är att ta hand om ett litet spädbarn, främst för kvinnan som den första tiden är den viktigaste personen i spädbarnets liv kopplat till amning vilket ofta sker dygnet runt kanske varje timme, så behövs närvaro och stöd av andra.

”En nackdel med det moderna samhället är att familjemedlemmar är geografiskt skilda från varandra. Det gör det svårare för mor- och farföräldrar att hjälpa till med barnbarnen. Pappor måste också engagera sig mer”, säger forskaren Marinus van Ijzendoorn i Sds. Han har forskat i hur barnskrik påverkar oss och påpekar just skillnaden i hur vi lever idag och hur ensamma vi idag är i vårt föräldraskap i länder som Sverige – vilket så klart innebär en risk.

Jag har aldrig känt mig så ensam – känslan av ”jag måste fixa detta själv” som första tiden som mamma, och jag har aldrig känt mig i så mycket i behov av stöd som då. Av naturliga själ finns det saker i föräldraskapet som det inte går att dela på om man inte vill inkräkta på och göra avkall på det naturliga, som exempelvis amning. Men då blir också stödet runtomkring oerhört viktigt. För en person som aldrig får sova mer än 1 timme i sträck genomgår någon form av tortyrliknande situation. Även om hormoner hjälper till att klara av situationen vet nog vem som helst som fått störd nattsömn hur det påverkar humör, kapacitet och mående. Prova då störd nattsömn dag ut och dag in utan stopp. Vilken skillnad det skulle vara med någon som bodde hos en och stöttade med allt runtomkring – ge en paus, ett utrymme eller en förstående kram bara. Vad är det som gör att så många känner sig ensamma i detta – flera vänner vittnar om samma sak. Den enorma känslan av ensamhet, trots att man är två, men tyvärr inte fyra.  Och jag är säker på att det finns många sätt att ge stöd och avlastning där engagerad närvaro och förståelse är nycklar.

Varför fungerar vi inte mer som en community. Varför är samhället idag så oerhört fokuserat på att vi ska klara allt själva och i någon form av självförverkligande har vi ju inte tid att ta hand om andra. Liksom äldre och ensamma är i behov av sällskap, stöd och vad fint det hade varit om det var vi nära släktingar som fanns där främst, och inte hemtjänsten – så skulle det vara fint om mor- och farföräldrar hade en större roll i stöd i vår kultur när nya familjemedlemmar kommer till värden. Och pappan förstås.. Men det skulle också innebära ytterligare ett jobb. För hur vi arbetar är också något som förändrats över åren.

Från att vi bor nära föräldrar och en större gemenskap till att flytta långt bort och även jobba 100 %. Förr, och inte lång tillbaka, jobbade kvinnor mindre, en del inte alls. Det är också något som påverkar. I en del förhållande lyser jämställdheten med sin frånvaro när det kommer till de vardagliga sysslorna och kvinnan jobbar inte bara 100 % utan har merparten av allt ansvar hemma också. Att orken är mindre hos föräldrar idag tror jag definitivt är en sanning. Men då får man ju också se på hur situationen för föräldrar och främst kvinnor har förändrats. Vill inte läsa en till insändare om pamprade föräldrar, för så är det verkligen inte enligt mig. Det är mycket man ska orka med och helt för mycket man ska klara alldeles själv.

Läs den intressanta artikeln i Sds