Att sitta och lyssna på min sons långa konversationer är just nu det mest rogivande som finns. Den där leken, där allt runtomkring en, från pepperkvarnar och snören, till nallarna och besticken pratar med varandra och har namn. När slutar den? När slutar vi se fantasifullt på vår omgivning? Eller när flyttar de där konversationerna som så uppenbart är en form av terapi, ett sätt att förstå sin omgivning och bearbeta händelser (igår handlade det mycket om vem som var cool på förskolan) in i våra huvuden till grubbel om natten. Jag har ofta konversationer med andra om natten. Jag tänker ofta i meningar. Grubblar och funderar på hur jag ska lösa det här. Jag kanske också ska gå loss på besticken till middag och föra en förhandling om nästa offert. Du är cool, nä du är cool, nä Karin är cool. Som min treåriga sötnöt till son sa i badkaret igår. Här kommer ett ljuvt stycke viktig konversation för en treåring mellan två ankor:
Trevligt att träffas.
Är jag din kompis?
Japp det är du.
Du får vara här.
Snooopp
Usch vad äckligt
Jo det är det för det är kiss på
Som det är snoppar
Eller bajskorvar
Rumpa bajs kiss snopp rumpa
Bajskov
Du är Elias
Nej jag är cool
