Våndan bakom ord och steg kräver ….

När jag jobbade som danslärare under flera år och ständigt skapade koreografier levde jag alltid under vånda. Varje kväll. Den där skaparvåndan. Att vara koreograf är att skapa någon visuellt vackert, roligt, engagerande, synligt. Det skulle vara nytt, det skulle utmana dansarna och det skulle ge dem något att ta med hem. Något som fyllde deras hjärtan med en känsla som inte fanns där innan de gick in i salen. Att dansa är glädje. När stegen sitter och bara flyter med musiken är det en fulländad upplevelse för kroppen. Kicken.

Men skapandet. Det är vånda. Då tog jag till ett väldigt dåligt knep. Jag rökte. Mellan varje åtta (på dansspråk 8 takter i musiken) gick jag ut på balkongen i skaparångest.

Jag har fortfarande kvar lite av det beteendet.

Just nu jobbar jag med att ta fram kärnfulla rubriker och texter för en avancerad global produkt. På engelska. I vånda går jag till skåpet och hetsäter dumle. Tankarna snurrar precis på samma sätt som när jag skapade dans. Det måste ut någonting. Jag måste komma på något och jag måste göra det nu. Det finns inget facit. Det går inte bara att skriva. Det måste kommas på. Vad det ska stå måste kommas på. Och det går nog bättre med en dumle eller två.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Min ordkonstnär

Min lille ordkonstnär. Kallar jag min son på snart 4 år. Han går i sin mammas fotspår (och sin pappas som är journalist) och förälskas i ord med djupt intresse. Han undrar hur de hänger ihop, vad de börjar på, hur de rimmar och vad de betyder. Han testar om de går att sätta ihop och han hittar på egna. Hoppas han aldrig slutar med det. Att hitta på egna. Det har inte jag gjort. Redan när han var 2,5 började han rimma med förtjusning. Och orden har alltid runnit ur honom. Han älskar att förstå. Och att filosofera kring dem. ”Mamma är morgonen ugglans natt?” ”Mamma är nagelack handens läppstift?”. Han funderar helt naket öppet. Och det får mitt sinne att öppnas och det får mig att fundera en vända till på orden vi har omkring oss. Om självklarheterna vi lärt oss att inte fundera över.

Och alla namn som han döper saker till. Helt fantastiska. Hacksh, maksh, Orvan. Jag började anteckna alla namn som dök upp i en bok. Namn som jag aldrig skulle tänkt på själv ens var ett namn. Jag älskar det. Fantasifullheten. Vill uppmuntra det. Så att hans tankar får vara fria så länge det bara går. Någon dag kommer någon vuxen, lärare, bestämmande börja kväva den. Stoppa. Stoppa och stoppa. Säga fel. När det inte alls är fel utan ett annat sätt. Och då ska den egna viljan vara så stark att det inte skadar allt för mycket eller dödar den glädje av att skapa eget och bryta normer som jag bara tror är en väg framåt. Sunt. Så var det för mig. Jag hade en som såg. Medan andra skulle placera i fack. Kvävde. Men det är en annan historia. Och se, jag blev en ordkonstnär.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter