Våndan bakom ord och steg kräver ….

När jag jobbade som danslärare under flera år och ständigt skapade koreografier levde jag alltid under vånda. Varje kväll. Den där skaparvåndan. Att vara koreograf är att skapa någon visuellt vackert, roligt, engagerande, synligt. Det skulle vara nytt, det skulle utmana dansarna och det skulle ge dem något att ta med hem. Något som fyllde deras hjärtan med en känsla som inte fanns där innan de gick in i salen. Att dansa är glädje. När stegen sitter och bara flyter med musiken är det en fulländad upplevelse för kroppen. Kicken.

Men skapandet. Det är vånda. Då tog jag till ett väldigt dåligt knep. Jag rökte. Mellan varje åtta (på dansspråk 8 takter i musiken) gick jag ut på balkongen i skaparångest.

Jag har fortfarande kvar lite av det beteendet.

Just nu jobbar jag med att ta fram kärnfulla rubriker och texter för en avancerad global produkt. På engelska. I vånda går jag till skåpet och hetsäter dumle. Tankarna snurrar precis på samma sätt som när jag skapade dans. Det måste ut någonting. Jag måste komma på något och jag måste göra det nu. Det finns inget facit. Det går inte bara att skriva. Det måste kommas på. Vad det ska stå måste kommas på. Och det går nog bättre med en dumle eller två.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *