En som måste ha gillat katter är Andrew Lloyd Webber som hyllar dess väsen och karaktär i sin musikal Cats. Någon som måste ha studerat varenda rörelse hos kattens smidiga kropp och dess vakna ryck är koreografen. Och de som måste ha extremt roligt är dansarna i sina underbara kostymer där de åmar sig över scen och lyckas fånga en katts minsta detaljer. Cats är en musikal som charmar. De olika karaktärerna tolkar sina roller extremt bra vilket gör det svårt att låta bli att fnissa. I alla fall om man gillar kattens värld.
Cats har egentligen ingen större historia att berätta utan presenterar snarare ett gäng katter. Dansnummerna är proffsiga och musiken som skrivits för musikalen har gjort sig känd långt utanför scen med artister som Barbra Streisand och Elaine Paige. Den svenska uppsättningen i Malmö förvånade mig. Den var riktigt bra. Jag är alltid skeptisk när något översätts till svenska och sätts upp på en liten scen. Men jag rös ungefär i tre timmar. Och när ett barn står helt ensam på scen och sjunger Memory med den klaraste glasröst läggs alla huvuden på sned.
Den som säger sig ogilla musikaler har förmodligen sett få och förknippar det med krystade övergångar från dialog till musik. Ungefär som att jag inte klarar av klämkäck buskis. Men det är svårt att inte bli berörd av en londonuppsättning av Phantom of the opera. Och det är svårt att inte bli berörd och framför allt glad av Malmöuppsättningen av Cats.
Och om man inte visste det tidigare går man kanske från salongen ett styck klokare och vet att en katt kräver respekt för att sänka sig till vår nivå och låta oss närma dem. De har alla karaktär. Det går så klart att muta med laxpaté.
