Hur dum känner man sig när man blottar sina tankar, levererar dem oredigerat, öppnar sig så att man står där fullständigt sårbar och naken. Ger allt. Och får tillbaka ”Vad vill du äta till middag”. Eller ”Lena hälsade”. DUM kan jag säga. Och ändå lyckas jag göra det om och om igen, men försöker tänka att det är en fantastiskt fin egenskap jag har ändå. Att vara i total kontakt med mina känslor och våga visa dem oavsett om jag blir trampad på, om de blir ignorerade eller skrattade åt. Och vad synd det är om alla dem som tycker att styrka är att stå emot, att vara kontrollerad, att vara korrekt. Som måste stå rakryggade och oberörda genom alla situationer för att hålla ihop. Som inte klarar av att att stanna och känna efter, när känslor är det häftigaste som finns. Oavsett om det är en överväldigande sorg eller sprattlande kärleksbubbel, att stanna där i nuet och dras med i den virelvind som brusar upp alla känslor inombords – utan att avbryta dem med ett trivialt konstaterande eller genom att prata om praktikaliteter.
Jag kan inte sluta prata rakt ur hjärtat. Men jag kan tröttna och jag kan sluta känna. Och till slut kan jag sluta prata.
Sluta aldrig, lova dig själv det! Starka människor vågar visa sig små, rädda, ledsna och svaga. Och lyckliga.. Det är det som gör dem intressanta. Jag tror att genom att våga leva fullt ut och bejaka sorg OCH glädje blir livet större, roligare och kanske mer värdefullt. Det är ju vägen genom livet som är Livet och då måste man våga hänga med när vägen svänger. Stor kram till dig.