Ont. Måste bara säga det igen…
Så fruktansvärt ont i fötterna, i ryggen, i axlarna.
Det gör så satans ont.
Och det värsta är att komma fram till stationen utan någon som står där leende och ger världens kram som om man är den bästa som finns. Och som sen säger att man varit saknad och är jättefin även om ögonfransarna klibbat fast i ögonlocket och liksom korvat sig under tung tågsömn. Och att det inte kommer en stark man som bär fyra tunga väskor upp (flickvännen har shoppat lite) för fem trappor, har köpt hem lite mat som hon tycker om och masserar sedan fötterna innan hon somnar in. Jo. Mitt liv har faktiskt sett ut så time to time.
Jag måste ringa någon som kan hjälpa mig med det här. Annars kommer denna sköra lilla flicka falla ner i en lite hög på andra våningen och säga hjälp hjälp med släpig och lite väsande röst. Och ögonlock som knappt bär. Slutet är nära. Dramatiskt.
