Släktträffar I love it. Med mycket folk, femton överstimulerade barn, i en lokal som kallas ”folkets hus” som har smakfulla gula väggar med bård, vackra små blomsterdekorationer i plast på borden och en stereo i hörnan där familjens eller lokalens egna skivsamling kommer till känna.
För en som har en släkt bestående av fem personer (i alla fall de som träffas) är stora släktkalas totalt exotiskt och bara så spännande (även om de alla ser likadana ut). Mina pojkvänner genom åren har glädjeligen fått dra med mig på dessa tillställningar där det verkar vara en osynlig regel och sed att servera en förrätt med inslag av räkor, kanske exotiskt a la 70-tal och till kaffet är det Baileys.
Jag är dock alltid något annorlunda klädd än resten av dennes kvinnliga släkt och drar till mig en och annan konstig det-är-hon-från-stan-som-tror-att-hon-är-något blick från moster med sandaler och blommig sommarklänning, mitt i vintern, som sitter lite för tajt om fettet. Men jag brukar snabbt bli en bland männen när de upptäcker att jag hänger på varje snaps de tar och snart har jag små nickningar från olika håll i smyg vid varje skål. Pojkvännen får alltid köra hem på dessa fester eftersom jag kräver mitt rödvin och grogg (ja, de kallar det grogg – med, ibland, hembränt och läsk, ibland köpesprit och läsk)
Vad som verkar vara ett ständigt dilemma är köttet. Köttet som alltid, på dessa kalas, kombineras med potatisgratäng, sallad och rödvinssås På sommaren kanske något så uppfinningsrikt som en potatissallad står på bordet. Men köttet är fanimig alltid snustorrt. Jag kommer från en familj där gott vin och god mat står i centrum varje helg och åtskilliga timmar läggs ned för att först laga maten, och att sedan prata om hur man lagat den när den väl är uppäten. Kött är således ett känsligt ämne eftersom det måste stekas perfekt.
Vad är problemet med att sluta laga maten i tid, innan kycklingen är en torr klump eller oxfilén en grå svårskuren skiva. Det är ett uppenbart problem på släktmiddagar om det så sker i Malmö, på Själland, i Helsingborg eller Uppsala.
Jag kanske ska passa på att tacka alla mina pojkvänner genom tiderna som tagit mig med på dessa kalas som förgyller vardagen. Jag ska också passa på att tacka mina föräldrar för att jag inte är ett skilsmässobarn och tvingas springa på släktmiddagar och födelsedagskalas för tioåringar tre av fyra helger i månaden. Någon måtta får det vara.
Efter att ha läst Mikael Nemis bok om festerna i Vittula så skulle jag gärna göra studiebesök i Norr. Deras släktträffar verkar vara en helt annan dimension om man får tro boken, och det vill jag. Norrländsk pojke som vill ha sällskap, vackert sådant, på nästa släktmiddag?
