Vi satt och lät ögonen vila på solnedgången i Västra hamnen igår. Funderade på om vi kunde tänka oss att bo där eller inte. Tysta. Eller pratade om framtiden. Då kommer en unge springandes över torget intill havskanten med jeanen nere vid fotknölarna och snoppen hoppandes i samma takt som han skrek något med bajs. Mamman rusar instinktivt från andra änden, lyfter upp killen och håller honom högt framför medan hon springer mot räddningen. ”BAJSA BAJSA”. Hon hinner till närmsta gräsmattan i rättan tid.
Tomas följde det hela storögt. Och där skjöts eventuella barnplaner upp med ytterligare år. Tack för den, Unge.
Ah men shit, för mig också. Jag som typ försöker å allt.. bajs på dem..