Jag har gråtit idag.
Som om jag var i rummet. Som om jag var pappan.
Eller mamman.
Kanske för att han har en fantastisk förmåga att förmedla något stort i något så litet som en bild. Kanske för att han har en förmåga att alltid hitta ett ljudspår, det ena helt olikt det andra, som väcker just den där känslan.
Och aldrig har smärta varit vackrare.
