Alltså jag har så mycket bra stoff till en historia om USA i alla möjliga vinklingar från min långa resa i somras. Vad ska jag ska göra med det? Publicera allt på min blogg som en personlig USA-följetång, en artikel om en släktforskning som tagit mig till ställen jag aldrig skulle åka till, en resetipsberättelse eller skriva en bok om konsten och det väldigt fina med att göra en lång resa själv med sina föräldrar eller något helt annat. Kanske ingenting.
På flyglatser i USA får man gå igenom en lite mer avancerad kroppscanner än hemma. Man ska gå in i burken, ställa sig, lyfta upp armarna i taket och vänta på att de scannar din kropp. När jag gick igenom gjorde den utslag. På en datorskärm som visade en människokropp kunde man se var.
Mellan mina ben.
Det är förmodligen det absolut sista stället man vill att en scanner på en flygplats i USA ska ge utslag. För vad som händer sedan är att de kollar igenom alla dina grejer och gör tester på allt i din väska. Sedan tar de in dig i ett övervakat privat rum där två personer närvarar för att undersöka dig lite närmre. Det är bara att le och hoppas på det bästa.
När jag stod utanför rummet och väntade på kvinnan med nycklar visste jag inte vad som skulle hända. Skulle de klä av mig, använda verktyg, tvinga mig att kissa. Att protestera kändes inte som en bra idé. Men jag klarade mig med en intimare form av genomgång av min kropp av två kvinnor, utan att behöva ta av mig något.
Jag undrar dock fortfarande vad det är jag har i mitt underliv.
Ja, jag är på en galen resa. Någonstans gudvetnär formar sig mina föräldrars road trip över USA till något helt annat. Det börjar med att mamma är ute på nätet på en släktforskarsida och ser att någon är inloggat och kollar på samma släkt. Hon skickar ett snabbmeddelande. Pling, hon får svar. Där startar vår resa.
Jag har alltid haft släkt i USA som jag träffat flera gånger hemma och over there men nu dök en helt ny rad av människor upp. Och från att ha varit en vanlig roadtrip ändrades resan till en släktträff från New York, till Minneapolis, till Princeton i ingenstans, till San Fransisco.Och så en detour till Washington state för att, efter 17 år, hälsa på den lilla hålan där jag bodde och gick sista året i high school.
På vägen har vi träffat en jazzmusiker i NY som reste runt på en båt som mina föräldrar mötte upp i Helsingör och blev vän med och som forskat på vår släkt sedan han var 9 år gammal (lite nördig ja). En man som jobbar med att tillsätta NY nästa guvernör och visade bilder på allt från sig med danska kungahuset till politiker. En apcool 79-årig tornadohunter , mjukvaruutvecklare som som lever på en app de skapat och en tant runt 90 med typ tourettes.
Det visar sig plötsligt att jag har en kinesisk släkt som tog ut oss på dim sum (den bästa jag någonsin varit på Hong kong inkluderat) och mexikansk släkt som lagt till mig på Facebook.
Vi har kört igenom ökenvärme, rakt in i snöväder uppe i berg med sommardäck och stup 2000 meter ner. Vi har kört i ett helt vansinnigt åskoväder (alltså har aldrig varit med om något likannde. Våra sommarblixtar är ett skämt) och blev omkörda av en ”Extreme tornado hunter-bil”, fått punktering på bilen och har bott på sunkiga motell i ingenstans där endast whisky har fått oss att somna.
Jag är ute på en rätt unik resa. I min gammelmorfars fotspår, då han flyttade till USA. Inte nog med det. Även min mormors sida flyttade till USA och just nu somnar jag i ett hus hos en annan Karin och som är en kopia av min mamma som heter Eva-Karin.
Jag är så fullproppad med intryck att det inte finns någon börjat och inte något slut. Allt jag skulle vilja berätta är just nu fragment och varje kväll har jag somnat hårdare än någonsin utan en minut över till annat än sömn.
Apropå det. Godnatt.
Planen var att jag skulle skriva lite varje dag. Men det har varit så intensivt. Idag har vi kört genom ett sanslöst oväder med blixtar precis överallt omkring oss, jag har sett prärievarg, präriehund och antilop, fått punktering i en kolsvart vildaväster och tackar gud eller vem det nu är som har hand om det här att vi lyckades ta oss fram till motellet med platt hjul i ingenstans. Så nu sitter jag och dricker Jim Beam för att smälta dagen.
Idag börjar jag min resa som jag inte velat nudda vid för mycket, med rädsla över hur det egentligen känns. ”Jag bara gör det” har fått mig att göra mycket. Trots rädsla. Varje gång växer jag ett stycke till. Det kommer innebära både många mil och ett möte med en tid jag lagt bakom mig, klippt av ett band till och inte velat beröra. Jag har landat i Chicago. Sedan åker jag vidare genom ingenstans till någonting. Det vill säga den plats i USA där jag en gång bodde och mådde otroligt dåligt under lång tid. Där jag som 17 åring fick möta en helt annan värld fullkomligt på egna ben bland vuxna som försökte förstöra och utan stöd från någon av de som skulle finnas där.
Jag har inte vågat rota i detta efter min resa men tiden där har nog påverkat mig och den jag är idag mer än jag tror. Mycket mer. Att klara sig själv och att inte förvänta sig att någon annan ska hjälpa till sitter i mitt inre. Tillit det har jag inte heller mycket av. När människor skyller på omständigheter blir jag provocerad. Det är upp till dig. Det är upp till mig. Och man kan resa sig hundra gånger om.
Tack STS resor för den hårda skolan, men nej, jag kan inte tacka en organisation som så fullkomligt misslyckas med sitt uppdrag att skapa en trygg och minnesvärd resa för den som vågar åka långt bort. Som avsäger sig ansvar så fort pengarna kommit in och 17-åringen lämnat landet. Det finns så många detaljer i det här som är så otillåtet. När jag kom hem gick ett program, likande kalla fakta eller om det var det (vet ej hur länge det gått), som handlade om resorna, organisationen. Jag funderade på att skriva min berättelse. Men gömde den.
Efter ett år då jag kommit tillbaka fick jag ett vykort från min första familj med ett uppenbart dåligt samvete ”It all starts with peace”. Jag svarade aldrig och ångrar mig inte. Vad jag var med om där, och vuxnas svek, kommer jag inte glömma. Och nu ska jag möta det. Och träffa dem som faktiskt fanns där och som hjälpte mig i en tid då jag var helt utelämnad till mig själv, i cowboyland.
Jag har inte pratat om detta på femton år. Nu börjar jag.
Vill även berätta att jag mitt i denna ritt drog på mig en förkylning. En sådan som går upp i huvudet och får en att känna sig som i en bubbla. Ni vet hur jobbigt och ansträngande det är att bara gå upp för trapporna då. Det känns som man har en 60 kilos extra packning på ryggen. Tänk detta tillstånd sex timmar till häst. Och på Island skrittar man inte. Nej nej. Det är full fart framåt, sen stannar man och pausar några minuter, sen full fart igen. Som intervall. Intervall med huvudet fullt av snor. Underbart.
När man sitter där med öm rumpa, värmeblåsor mellan låren, ond svanskota och nariga läppar från grus i hård motvind och firar med ett glas rött och värktabletter att man klarat de 200 kilometrarna över berg och ner i dalar och någon knäppgök kommer på den briljanta idén att vi kan ju driva hästflocken 30 km till imorgon bitti, från där vi övernattar och ska bli hämtade med buss hem till gården där vi startade. Graaaaaah.
Det var bara att ta på sig ett par redan använda ridtrosor och hoppa upp i sadeln idag. Så nu har jag ridit 230 km till.
Är skitigare än skitigast. När vi var framme idag var mitt ansikte helt h e l t svart av lavasand som ven genom vinden. Jag har aldrig varit så här skitig i mitt liv.
Vill bara meddela att igår satt jag i sadeln i 11 timmar på en dag. Bergsbestigning med häst i fullkomligt livsfarliga stup, över älvar, klättrande över klippblock som bergsgetter så man var tvungen att fokusera varje minut. Det är det mest sjuka jag gjort i hela mitt liv, det mest ansträngande, värsta, onda, galna, knäppa. På en ny sadel som skavde in i låret och med en förkylning och två mackor att äta på hela dagen. (allt som får plats i en sadelväska och det finns ingen större tid att stanna om man driver en hjord med hästar över svåra terränger). Den sista 1,5 milen ville jag bara gråta. Två grät. Så man kan ju undra varför man gör det här.
För att det också är helt fantastiskt.
Den här soppan är det mest amazing (förlåt att jag låter som en fjantig film) jag har ätit på flera år. Brukar tänka på den ibland när jag vill längta till något. I en fiskeby vid kusten i Vietnam där det ”inte ligger några restauranger” enligt hotellet som trodde att alla turister vill äta i neon. Här hängde familjens tvätt på linor, de stod och slet köttet från ett nykokt ben bakom disken och vi pekade oss fram i menyn på väggen. Stolarna var små som i ett dockhus, för att vietnameserna är små som dockor. Och sidan om satt två män och grillar grodor i markhöjd. Den buljongen vi fick där! Åh! Och så alltid ett överflöd av färska kryddor och blad att stoppa ned. Inte tre kvistar som på en restaurang i Malmö. En tallrik med ett berg av grönt.
Så. Är man intresserad av mat ska man åka till Vietnam.
