Hade jag vetat att varje tomatbit i min Caprese kostade 10 kronor styck hade jag ätit med mer andakt. Är i chock (och inte mätt) efter att ha fått in notan för lunchsalladen. Men gissar att det har lite att göra med att jag sitter på en rooftop på ett hotell mitt i Rom.
I onsdags fick jag en timme på mig att bestämma mig om jag kunde åka till Rom, delta på ett kreativt forum med reklambyråer från hela världen och dessutom hålla i ett pecha kucha föredrag. Det var klart jag skulle.
När vi gick hem tio på kvällen stod solen fortfarande hög på himlen. Kändes mycket konstigt Folkies. Jag är i Reykjavik och nu ska jag ta på mig helskodda jeans, tejpa rumpan och rida i tre dagar. Vatnajökull är det enda jag kommer ihåg från lågstadiets geografilektion och det här är min drömresa.
Vi hörs när jag är tillbaka i wifi-zon.
Vi har mest spenderat tiden i Tel Aviv med att vara v ä l d i g t tuffa.
Det är nu jag har någon form av ambition om att lägga upp massor av fina bilder (har över 500 st) och skriva en göttig guide vilket kommer resultera i väldigt mycket ångest men väldigt lite göttig guide. Ni har väl inte fått någon guide varken över Kroatien eller Thailand det senaste året? Nej precis. Och det har jag fortfarande ångest för.
För att inte tala om ”Mitt 00-tal” som alla andra skrev runt nyår. Jag har börjat, det ligger här.
Eller den långa analys över Malmös reklambild.
Å N G E S T.
Jag sitter och tittar ut över ett vitt Basel. Snö, gula lyftkranar och några kyrktorn. Det lät så litet, att åka till Basel i Schweiz, men det är ju jättestort. Till och med floden som delar staden är jättestor jämfört med kanalen i Malmö.
När jag kom till hotellet fanns det inget rum till mig och jag tänkte att nu börjar det. Men de hittade min bokning på ett närliggande hotell av någon anledning. Bara det att nu har jag inte en aning om var kunden är som jag ska träffa klockan tre och får inte tag på hans Blackberry heller, som det står att han skickar mail ifrån. Han är i alla fall inte bokat på detta hotellet så ”vi ses i receptionsområdet” hjälper mig föga.
Det är något visst med hotellrum. De har någon form av frihet över sig och de ger en otroligt bra skrivatmosfär. Det är mycket lättare att jobba här i total tystnad än i ett kontorslandskap. Och så har man ju inget annat att göra.
Annars är det inte odelat roligt att resa med jobbet om man är ensam. Det är alltid väldigt roligt och även smickrande att få åka iväg men när det väl kommer till flygresan känns det som att de där timmarna på kvällen som egentligen tillhör jobbet kunde ha tillbringats med ett glas rött hemma i soffan.
Men jag ser det som en möjlighet att se städer jag aldrig skulle komma till. Basel liksom. Nej det har jag aldrig tänkt på. Denna gång kommer jag dock inte se så mycket av staden eftersom kunden fick boka om flyget för att jag skulle hinna med Nöjesguidens prisutdelning.
Igar gick jag och Tomas och tog en massage. Hon som masserade mig var usel. Och efter lite fjuttigt klammande lyckades hon dessutom salja pa mig en ansiktsmassage vilket enbart innebar insmetande av 5 olika kramer som brande in i huden. En var Nivea. NIVEA! I Ansiktet! Jag stirrade upp i taket och kande hur det kokade inombords. Och sidan om lag Tomas och njot som en ko pa varbete under sin bastanta massor. Helt avdomnad.
Efterat sprang jag upp pa hotellrummet. Slangde klanningen pa golvet, tvattade av allt rosa talk som de pudrat ansiktet med. La mig pa sangen med benen uppdragna mot magen och grat.
Det berattar jag for att andra som far samma kanslostormar vid pms ska kanna sig lite som att de har nagon annan dar ute. Lite som ett vuxenbullen.
Du ar normal.
Ps.
Det tog Tomas 30 minuter att trosta och overtala mig om att ga ut och ata. Och jag vagrade ge mig ut i staden och ata pa en overprisad skitrestaurang. Vi kom ut till slut och hittade restaurang som sag mest primitiv ut i hela staden. Det ar alltid ett sakert kort.
Jag tycker inte om Ao Nang. Jag skulle saga hatar men sa traffade jag nagra apor pa stranden som klattrade ner fran jungeln in under min sarong och da kandes det lite battre.
Forst hade vi en hotellkatastrof. Vi tankte att, ok, vi kunde betala lite mer for att bo mitt pa stranden de sista dagarna. I stallet fick vi det samsta rummet pa hela resan. Det var fruktansvart skabbigt med mogel pa vaggarna och luktade skit. Jag var vansinnig, vi fick ett annat rum, det var annu varre. Allt slutade med att vi bytte hotell trots att vi fick betala for det andra. Det ar helt ok att bo skabbigt om det ar det man betalar for. Men att ta betalt fran turister som sett vackra bilder fran 1999. Idioter. Nu bor vi i alla fall jattefint i ett spa-hotell for en lagre pris. Markligt.
Annars ar Ao Nang bara turism. Ett stalle man tar sig ifran. Varje morgon gar man upp och slanger sig pa en long tail bat for att aka till nagon annan strand. Varfor man valjer att bo har i veckor vet jag inte. Jag vill inte ha Svenskar pa en handduk 2 meter fran mig, jag vill inte ha forsaljare som kan sjunga sma groderna och jag vill inte ata mer dalig thaimat som serveras pa alla tursitstallen langst havet. (Har dock hittat raddningen i ett gront talt vid vagen dar Te’s fru lagar grym thai).
Alla vi traffar och pratar med pa restauranger, pa stranden eller i batar letar efter nagon annanstanns. Nagon lugn plats. Namnet som kommer upp ar alltid Koh Lanta. Jag langtar tillbaka dit. Eller bort.
Och i morgon. I morgon aker vi till Bangkok och sa vidare till Hong Kong. Tjoho.
