Det sägs att man ska sjunga för barnet i magen. Om man sjunger samma sång varje gång så känner barnet igen detta när hen kommer ut och vips får man ungen att däcka så fort man nynnar (hrrm). Så jag har försökt.
Stämt upp i ”Vyssan lull” vers efter vers i bilen när barnet sparkat som mest. Det hjälpte men jag blev själv helt deprimerad av den sävliga melodin. Snark. Sjöng Toffelhjältarnas ”Sov somna in” men den gick upp så högt i falsett att jag fick fram någon pipig ton och hosta. Så nu kör jag min egen grej. Varje gång barnet sparkar loss sjunger jag Bob Marleys ”Three little birds”.
Är jag för trött klickar jag igång den på Spotify i min favoritversion av Elisabeth Mitchell
Det kommer bli en lite warrior!
