Frontalkrocken mellan byråvärlden och tidningsvärlden är brutal. I alla fall för en copywriter. För copywriterns ord rör ingen utan att fråga. Och definitivt inte en rubrik – den är helig. Men i tidningsvärlden är det precis tvärtom. I början fick jag magsår när Nöjesguiden kom ut och rubriker var ändrade, texter kapade och ord var utbytta vilket gjorde att texten kunde tappa det tempo som jag ville att den skulle ha. Jag behöver inte sitta och jämföra mina texter med tidningens för att hitta ändringarna. Jag känner direkt när det är en mening som inte är min. Ibland är ändringen befogad, ibland känns det obekvämt. Oavsett vilket verkar skillnaden vara att copywritern äger sin text tills kunden kommer och vill ändra på den och då tar man en diskussion även om texten aldrig har en byline. Journalisten har byline men äger inte sin text, det gör tidningen.
Galore Weekend har precis kommit ut och min kollega skriker ”va fan, de bytt ut rubrikerna och ändrat i texten”. Ännu en frontalkrock mellan byrå och tidning har inträffat. Jag förklarar att det funkar så på tidningar, till slut accepterar man faktum och slutar skriva rubriker som är heliga.
En gång skrev jag en krönika om panikångest, som var djupt personlig och menad som ett försök att bryta tystnaden kring psykiska problem. Men i tidningen ändrade de rubriken till ”Lär dig hantera din ångest” och plötsligt var jag en snusförnuftig förståsigpåare som minsann tyckte att folk skulle sluta deppa ner sig och rycka upp sig lite istället. Än idag vet jag inte om det var en slarvig rubriksättare eller om min text verkligen så fatalt misslyckades med att leverera sitt budskap.
Du har rätt i att man får gilla läget och se till att allt inte hänger på rubriken. Överlag betraktar jag dock tidningsbranschen och journalistkåren i sin helhet med stor misstänksamhet :P
(och jag har träningsvärk i axlarna!! tack för kul pass)