Det är som om allt snor samlar sig i hjärnan och stoppar all form av tänkande verksamhet. När projektledaren ringde i morse för att få hjälp från ”rubrikfabriken” som hon kallar det kunde jag således inte få fram något vettigt alls. Inte heller när jag tar upp ett dokument, sätter fingrarna på tangentbordet och tar sats. Det är då man tror att man har förlorat greppet. Allt. Och känner som Lukas Modysson.
Jag kan ingeting.
I en intervju kring sin nya och hypade film är det just det han säger. Det som jag känner. Och jag förstår att det alltid komme ratt vara så här. Det kommer inte bli bättre ju mer erfarenhet man skaffar sig, det kommer inte bli bättre för att jag inte är förkyld eller ens om jag skulle få ta emot ett pris i Cannes. Det är bara så här det ska vara. En del av processen. Som min AD säger:
Jag hatar det.
