Det finns inte ett favoritminne. Min hjärna har fyllt mig med så många fina minnen som bubblar upp till ytan då och då. När jag känner en lukt, går på en gata eller hör en låt. Att minnas det bästa är omöjligt. Det som dyker upp just nu…
När jag och min tonårskärlek stod utanför biografen och hade sett Titanic. Han såg precis ut som Leonardo tyckte jag och jag älskade honom så innerligt och vi var så sammansvetsad och så starka ihop. Allt var så stort. Vi hade hittat tillbaka till varandra efter ett år isär och han sa att han älskar mig och inget kunde skada oss, just där och då.
När jag och min bror åkte i pinnvagnen ner till stranden från sommarstugan i Beddinge strand. Mamma och pappa drog oss de 150 meterna ner till vattnet och vi sa aaaaaaaaah hela vägen för det lät så roligt när vi körde över den skakiga marken.
En gång i vår trädgård hittade vi två små små fåglar som ramlat ur sitt bo . Två kajor. Vi tog hand om dem och la dem i en liten låda i stallet och började mata dem med burkärtor. Hela skafferiet var fullt av burkärtor eftersom en lastbil från pappas företag vält och det var ändå ingen som vill äta dem. Men det ville Kapris och Sprättas som fåglarna fick hete. De skrek vilt när vi knackade dem på näbben med en liten tesked, precis som mamman skulle göra. De växte upp och vi lärde dem flyga genom att putta ner dem från en stege. Det gick lite vingligt i början men sedan vågade Kapris och Sprättas flyga längre, upp i ett träd och upp på tak. När vi kallade på dem kom de och landade på vår arm. I början av sina flygturer så missade de ofta och susade rakt förbi och störtade ner i marken. De kelade och burrade in sitt huvud i mitt hår och nöp oss i öronsnibbarna. När sensommaren kom samlade flyttfåglarna på sig. Gäng av kajor susade över gården och kallade på våra små husdjur som en dag bestämde sig för att följa med. Det var ju där de hörde hemma. Jag har många gånger undrat vad som hände dem, och varje år efter det tittade jag lite extra på Kajorna som kom till gården om somrarna. Är det du?
Att rida i full galopp över våra stubbmarker i Annelöv, så snabbt att ögonen tårade sig. Det är en helt makalös frihetskänsla och så härligt att det är omöjligt att inte le stort hela spurten.
Varma sommardagar på landet och vi stod inte ut längre, sprang ut på åkern till den stora stora vattenspridaren som sprutade ut hårda strålar med vatten över fälten och skrek av glädje när den gjorde oss totalt genomsura. Det var annat än de fjuttiga trädgårdsvattenspridare som de hade inne i byn.
När jag fick en nyckel till hans lägenhet och han hade graverat in mitt namn på den. Han hade haft den i flera veckor utan att våga ge den till mig.
Att burra in näsan i den mjuka hästmulen, känna hur han andas ur näsborrarna så att hyn blir fuktig. Han läppjar lite grann, vill liksom pussas och det luktar så fantastiskt gott.
Högar med sockerbetor på landet som blev våra lekplatser när jag var liten.
Smaken av ärtor plockade direkt från fälten utanför vår gård när jag var liten. Det går inte att jämföra med något annat. Åh herre gud vad gott det är.
När veterinären ringde och berättade att operationen gått bra.
