Jag gråter när jag är riktigt riktigt arg. Då sprutar tårarna okontrollerat och man skulle lätt kunna tro att jag är ledsen men de kommer av ren frustration och ilska över att inte känna mig förstådd eller lyssnad på. Oftast är det min pappa som jag hamnar i vilda diskussioner med eller min pojkvän. Männen närmast mig i mitt liv med andra ord.
Jag gråter av sorgsna ögonblick på film. När det handlar om avsked. Men också vackra ögonblick. När det handlar om kärlek.
Ord kan få mig att gråta. Välskrivna manus och låttexter som går rakt in i hjärtat och lyfter på en sten och släpper ut en känsla som legat gömd, eller en rädsla jag går och bär på.
Om någon som alltid tittat på mig med värme i blicken plötsligt blir kall och tittar rakt igenom mig, nästan ovanför mig med sådan kyla eller likgiltighet då är det som en kniv går rakt in i bröstet och pressar fram mängder med tårar. Det är som att vara lämnad av någon som fortfarande finns kvar och man känner sig så förbannat osedd och obetydelsefull. Jag gråter om jag känner mig förbisedd och ensam. Sviken och bortglömd. Obetydelsefull och dålig. Jag gråter när jag känner att någon behandlar mig orättvist och när jag är missförstådd. Jag gråter när jag inte känner mig älskad av någon som jag så gärna vill ska älska mig. Och någon behöver inte handla om kärlek, det kan handla om familjen, om vänner om flyktiga bekanta som passerar. Bemärkt.
