På väg genom stan på cykeln hinner jag tänka många onda tankar. Jag skriver flera arga inlägg i mitt huvud och jag morrar tyst för mig och någon gång är jag den som slänger ut en sur kommentar i tomma luften.
Jag aktar mig för att hamna bredvid tuggumikvinnan på tåget som tuggar och smaskar med öppen mun så att jag har lust att ställa mig upp och ge henne en örfil för att hon inte uppfostrats att stänga munnen. Jag mår illa och sätter på min Ipod.
Jag aktar mig för de två tonåringar som osäkert pratar om konserter och trumsolon. Killen tar sats och beskriver sina senast köpta högtalare för att växa några centimeter i den coolare flickans ögon. Sen tar han sats igen. Hon har rosa hörlurar i det spretiga håret och skrattar utan att lyssna. Jag klarar inte av dem. Eller han som pratar lite för högt i mobiltelefonen på bred skånska. Jag kräker.
Men så kommer jag till jobb. Dricker en kopp te och äter en bulle med aprikosmarmelad och ost. Lugnet strömmar genom kroppen och jag har glömt bort alla arga inlägg som jag dikterat upp i mitt huvud.
