Den lilla pricken på jorden

IMG_4202.JPG

Jag älskar honom mer än himlen och jorden och så mycket att jag börjat skriva så här töntiga saker i sociala medier och tar tusentals tusentals med bilder. Och får ont i magen och gråter när jag tittar på nyheterna för att allt ställs i relation till honom. Tanken om att om något skulle hända denna oskyldiga unika enastående mirakulösa prick på vår jord sliter upp magen inifrån. Han som inte vet något än om hur grym världen kan vara. Han som legat och växt i min mage. En gigantisk investering. Genom illamående, ryggont och sparkar i revbenen. Genom det knäppaste man kan uppleva, en förlossning, smärtan, risken, snittet. Så är han det mest värdefulla som vandrar. Så vuxen redan. Så ömtålig. Så stabil. Så vinglig. Och han är hela mitt ansvar. Att han lär sig. Men inte gör sig illa.

När jag vaknar och ser hans klotrunda ögon, han ler busigt, pratar med kudden och testar sin röst, vänder sig om och tränar på att komma upp på knä. Då kan jag inte annat göra än att vara glad över att vi redan är vakna. Han och jag. Även mitt i natten. Om han vore den enda att älska mig räcker det i tusen år.