Anna Anka har några poänger i sin jämförelse med USA, om man rycker loss det ur sitt olyckliga sammanhang:
Det är vidrigt hur människor i underläge gör narr av den med kunskap eller framgång för att få personen att känna sig dum. Ställa sig in i ledet. Det är väldigt vanligt. Jag fick höra av en gymnasievän att jag skulle prata så att man förstod när jag använde det högst vanliga ordet ”generellt”. Det kommer jag aldrig att glömma. Från den dagen visste jag att jag gått några steg åt ett helt annat håll än mina dåvarande vänner. Och jag ville inte tillbaka.
Och det här med negativism. Jag bodde i USA i ett år och när jag kom hem tyckte jag att alla människor var så extremt negativa att jag ville åka långt från Sverige igen. Jag visade min year book för mina vänner som hittade ett fel att hånskratta åt på varje sida, vilket gjorde mig jätteledsen. Hade jag visat boken för mina amerikanska vänner hade de hittat saker att berömma på varje sida. De skulle glatt sig åt mitt år och jag skulle inte skämmas för att jag hade upplevt något som inte de hade gjort.
Nu när jag tänker på det. Vidriga jävla jantelag. Den förhindrar utveckling och den förhindrar glädje.
Tack för en fin text! Håller med dig Karin, men ger inte upp.
Jag var i USA en månad i somras, och jag håller med dig, känner igen känslan. Bra text.
/Nyfrälst läsare