Det lilla som är så stort

Jag förstod aldrig förut hur de små utvecklingsstegen för en bebis kan bli så enormt stora för föräldern. Jag har hört mammor och pappor ivrigt berätta att nu vänder han dig själv, greppar saker eller gör bubbelljud och tyckt föräldrarna var både överdrivna och tråkiga.

Nu förstår jag.

Varje dag umgås jag med denna lilla nya person som timme efter timme förändras och upptäcker världen. Hur häftigt är det inte att få följa en människas upptäcktsfärd och hur han lär sig steg för steg det som är självklart för oss. Hur han vaknar på morgonen och gör något nytt.

Jag är så tacksam för att få vara med.

Koncentrationen när han upptäcker och försöker nå sina fötter, strålande glädjen när han förstår att han kan använda sina ben att hoppa med, hur mysig en tygbit kan kännas mot huden. Att någon kan stråla så. Jag följer allt med största intresse och närvaro. Vill inte missa något för världen. Jag bubblar om allt han gör utan att förstå att för en utomstående är det inget. För mig är det allt. Varje vecka nya milstolpar. Frustrationen och sedan glädjen när han kan.

Första leendet
Första skrattet
Första gången han lyckas medvetet greppa tag om något
Första gången han rullar över på mage
Första gången han tittar en i ögonen och för en koncentrerad konversation med egna ljud
Första gången han upptäcker träden
Första gången han ser katten (tog 3 mån)
Första gången han sitter i knät med hjälp

Idag kramade han mig för första gången. Tog sina armar om mig och gosade in sig och pussade mig med öppen mun. Min haka, min mun, mina kinder. Han gosade med mig! Han börjar bli en liten egen person. Jag var helt paff. Och fylldes sedan med värme. Att känna den kärleken. Och veta att det kommer inte vara för evigt.

Han kommer alltid upptäcka världen. Någon gång bort från mig.

Men jag kommer alltid vara hans hängivna åskådare.