”Det största funktionshindret är trots allt kärleken”

20120304-143955.jpg

Är man någonsin så stark som när man är själv? Är man någonsin så svag som i en relation?

Svag behöver i och för sig inte vara fel. Det kan vara vackert att våga lämna sig till någon. Låta den se. Men så fort man gläntar på sina hemligheter, sina tankar och känslor och ger dem oredigerat till någon blir man sårbar. Eller mer sårbar. Dörrar kan öppnas sakta en och en. Kommer man till sista öser kanske innehållet ut oförberedd och överväldigande. Jag känner mig alltid psykiskt starkast när jag är själv. Utan någon att landa på, förhålla sig till eller ständigt hjälpande. Utan någon att längta efter, tvivla på eller känna sig osedd av. Men med rätt person kanske funktionshinder är fantastiskt och snarare stärkande.

Jag tänkte bli kulturytlig, sluta skriva om känslor och bara om film, musik och rapportera om var jag drack gårkvällens öl. Men så läste jag en filmrecension med orden ”det största funktionshindret är, trots allt, kärleken” och kunde inte skriva utan att känna. Eller känna utan att skriva. Jag skulle bli ett tomt hål. Substanslös. Så jag fortsätter vara som jag är. Och skriver som jag gör. Kanske inte om vad som hänt men om vad som känns. Med en eller två dörrar stängda.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

3 thoughts on “”Det största funktionshindret är trots allt kärleken”

  1. Kärlek är det farligaste viruset brukar jag säga.

    Jag vågar väl inte skada mitt hjärta mer. En krossade det i tusen bitar. När jag samlat ihop skärvorna gav jag det till någon annan som la den i mixern och gjorde puré av det hela. Efter det frös jag ner det. Så det höll ihop. Sakta, sakta läker det.

    Det känns som om jag bara kommer till New York så kanske jag vågar att utsätta det igen för viruset. Kärleken. Kärleken kanske även finns för mig?

  2. Karin,

    Du skriver precis det jag tänker och grubblat på i snart ett år. För mig kan kärlek verkligen vara ett funktionshinder. Jag tappar styrfart och förlitar mig på att kärleken skall uppfylla t.ex. tomhet och längtan. Det brukar även resultera i att jag distanserar mig och tar ett steg ut och bort ifrån relationen. Konstigt nog får det mig att känna mig starkar, mer självmedveten och min blick får en slags skärpa som känns fantastisk. En skärpa som gör mig kreativ, handlingskraftig och det i sin tur skapar en känsla av progression. Kärlek är för stort för att definiera. Det är väl det enda jag kommit fram till men jag hoppas på att kunna hitta ett sätt att förhålla mig till kärlek och att lyckas med konststycket att vara stark och svag på en och samma gång utan att tappa fotfäste eller styrfart. Eller så är det precis det jag behöver göra: tappa fotfästet ibland för att vara tvungen att sakta ned, ta ut ett riktmärke, hitta fokus och sedan gasa. Hmm, ja, vad vet jag. Förhoppningsvis kommer jag underfund med det någon gång. Tack för det du skriver. Oavsett om det är kulturytligt eller om det som känns.

  3. Mitt i prick, träffa du/ni (A) mig. Jag trodde jag var den enda på denna Jord som kände så. Jag läser egentligen inte bloggar men din K har jag fastnat för. Ditt skrivande träffar mig gång på gång och det ger mig något. Tack! /K

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *