”Varför har ingen berättat för mig att det finns sådana här klubbar i Malmö, jag trodde man var tvungen att åka till typ Nice för det”. Lyrisk.
Jag tog ut min kära kompis flickvän ur hennes tvååriga isolering runt lilla torg och iväg mot Jerikos Sweetness. Det var inte ens en av klubbens bästa kvällar, men hon var lycklig som ett barn ändå, när hon förstod att Malmös uteliv inte bara utgörs av Etagé och Plysch. Och naturligtvis blev hon snabbt uppvaktad av en Malmösdj. Nytt blod i byggnaden, Halleluja!
Sen gick det utför…
Det började med ett sms från en Gandalf som jag tydligen träffat på Grodan i Stockholm när jag var på mitt, som vanligt fulla och gästvänliga, ”ring mig när du kommer ner så festar vi humör”. Problemet var bara att jag inte kom ihåg hur han såg ut, allls, förutom långt hår. Det resulterade i att jag hängde med en person under kvällen som jag kallade för Gandalf och var så övertygad om att det var han att jag inte gav mig ens när han förklarade att han inte alls hette så. ”Nej, du heter inte det på RIKTIGT, men du kallas Gandalf, och du har rakat av dig ditt långa hår” berättade jag för honom.
Så här i efterhand förstår jag varför killen skrattade så han höll på att kissa på sig, ett skratt som jag försäkrade att jag kände igen. Han måste trott att jag var galen, men följde med till svartklubben ändå. Det var då jag förstod misstaget. För där stod han. Gandalf i egen hög person. Jag smälte snabbt in på dansgolvet för att slippa umgås med två stycken.
Sen blev jag anledningen till bråk. Stod och pratade med den gamle djräven när hans flickvän dök upp och vägrade tonårstrotsigt att ta min utsträckta hand. Vi var tydligen inte uppfostrade i samma artiga skola. Efter att ha pratat i några minuter med en grimaserande flickvän i bakgrunden tyckte jag det var bäst att avlägsna med orden ”jag vågar inte prata med dig längre”. Då exploderade det bakom mig och jag hann bara se armar och ruffigt hår och två personer som rusade ut. Jeus, var tog all vänlighet vägen!
