Bäst ös är det lätt på Jerikos scen på Gustav. Här dansas det på borden till arabisk pop. Ålder från 2 till 65, starköl och publik som kollar in dansgolvet från andra sidan staketet. Stämningen är på topp och jag bannar bara mina trötta fötter som hindrar mig från att skaka rumpan som alla andra flickor eller snarare pojkar. För här är det männen som knutit skjortsnibbarna i en knug över magen så att den putar fram, männen som vickar på höfterna och männen som står för 90% av dansgolvet.
Den dubbelmoral och kultur som ligger bakom det kommer jag inte gå in på utan avundas hellre den festglädje och gemenskap som förenar över generationer och som lyser med sin frånvaro på våra tristsvenska golv. Männen står inte i klungor med armarna i taket och sjunger låttexter, som precis alla kan, på våra fester. Folkvisorna har stannat i stadiet de alltid befunnit sig. Dött. Dj cheb oman är svensk med hawaii skjorta som förmodligen har hjärtat i ett helt annat land. Underbar folkfest. Hopp hopp.
Ett tristsvenskt golv där männen står med armarna i kors, var hittar du det? Men att Malmöfestivalen är en av få gånger som svennegenerationerna kan mötas offentligt är j:gt synd – tänkte också på det när jag såg Perikles på dansbanan i fredags och sedan gick till Stortorget.
På svenska familjefester och dansgolv är det inte ofta alla män sjunger unisont och kan alla texter oavsett ålder. Våra folkvisor tas sällan upp på fest och om de gör det lyser det knappast i tonåringarnas ögon som det gör på gammelmorfars. Jag saknar den sammanhållningen kring musiken.