En av dem som slår på tv:n

Jag tillhör dem (ovanliga 2014) som inte tycker det är särskilt lockande att maratonkolla på serier. (Ja jag vet helt knäppt och så ohippt!) Det krävs en bakfylla, regn, chips och en nystädad lägenhet för att jag ska tycka att det är tillfredsställande att spendera en hel dag med något så handlingshandikappande. Kanske även en förkylning. När jag hör hur många episoder en serie kan ha undrar jag hur det är möjligt att någonsin komma ikapp och ser hur dagarna bara äts upp av inget.

Om jag ska ge mig hän i netflix måste det föregås av att jag uträttar något. Vad som helst bar jag slipper känslan av att vara lat. Lathet är nog min mest ångestframkallande känsla. Om jag inte befinner mig på en strand med ett blått hav. Det är tillfredsställande lathet. Men avsnitt efter avsnitt? Just nu maxar jag två. Och det måste vara kväll. Att titta på tv på dagen är bara att be om ångest. Känns så waste. Om bakfylla inte är inblandat, och regn osv.

Jag tillhör däremot dem som fortfarande gillar att slå på tv:n. (Så sjukt ohippt) Nu har jag i stort sett inte tittat på tv under många år för att jag inte varit hemma, men sedan jag blev gravid har jag äntligen nyttjat den vita platta saken jag investerade i. Min första för egna pengar. Tydligen 3D?
Jag gillar det oplanerade och oväntade som gör att jag tittar på saker inte visste fanns. Plötsligt sitter jag där och tittar på en dokumentär om något konstigt djungeldjur eller om en ekologisk bonde i Danmark och får lära mig något helt nytt. Program jag aldrig skulle valt. På SVT-play eller liknande är det samma sak. Jag väljer program efter intresse. Det är så klart tidsoptimerade att bara titta efter intresse. Men jag är helt för nyfiken och uttråkad för att inte upptäcka sådant jag inte vet något om