Våra blickar möttes genom rummet och jag såg hur hans hjärta gick sönder. Igen. En gång flyttade han till Sverige för min skull och det fanns ju en risk att vi skulle stöta på varandra. För vi skapade ett liv tillsammans här, han skaffade vänner genom mina vänner och Malmö är plötsligt en väldigt liten stad. Det känns konstigt att stå sidan om varandra utan att höra ihop, att vara bekanta och kallprata. Han tog sin hand över hjärtat som för att dämpa smärtan. Det skulle vara väldigt enkelt att bara ta honom i handen. Så skulle allt vara som vanligt. Men det var just vårt vanliga som jag inte längre ville ha. Vårt vanliga som han var med och skapade. Och även om han har ont kan jag inte stoppa blodflödet.
hvis vanligt kunne blive anderledes uden skænderier og mistro og med masser af kærlighed, med smil og glæde i hverdagen, med flettede fingre på stan og varme i sjælen, ville du så hjælpe ham med at stoppe det sår, som ikke kan stoppe med at bløde??