Kall vit glögg med isbitar och femtiotalsfilmer i en soffa på Friisgatan får timmarna att försvinna snabbt. Från New York hade Rebecca tagit hem två av hennes favoritfilmer som braverar med sitt manus och är på något enkelt sätt – vackra. För i brist på specialfeffekter får färg och dekor prata. Och i brist på snabba klipp från otaliga scener blir dialogen så uppenbart viktig. Det behövs inte mer än rätt ord för att fånga och lämna en berörd. Som Cat on a hot tin roof.
Klockan fyra på morgonen när jag trodde klockan var ett hade vi sett klart film två. Aunt Mame. Helt underbar.
Får man önska att fler hade lika god filmsmak?
De gamla klassikerna håller fortfarande.