Hela vägen hem i fredags natt hade jag orden till ett blogginlägg susandes i huvudet. Det lät något så här:
Jävla Malmö.
Varför gör du så här mot mig.
Varför ger du mig samma ögon om och om igen.
Varför kan du inte överraska mig.
Jävla lilla skitstad.
Och jag är glad att jag inte publicerade det eller resten av orden som kom upp. Ångest har man ju ändå utan att ha dansat på bord, spillt ner sina oimpregnerade skor, skickat ett nattligt mms eller skällt ut en kille som stått och stirrat i en timme utan att våga säga hej.
