Sitter i ”the yellow room” på Bromma och ser ungefär lika viktig ut som männen till vänster och höger med laptops i knät. Vågar inte gå och ta fler kakor för jag vet inte riktigt var de är och vill ju inte riskera att bli utpekad som den nyinvigde. Sitter hellre här och ser världsvan ut. Inte låta blicken flacka, se ut som om det är vardagsmat. Prata lite högre i mobiltelefonen än behövligt om nya lanseringar och budget.
Jag ljuger ju inte. Jag är precis som de andra.
Förutom att jag egentligen inte har ett kort till ”the yellow room”.
Undrar vad som händer om de kommer på mig. Jag kan se flugornasherre-scenariot framför mig, hur de i samlad trupp omringar min svarta fåtölj och jag lämnas åt gapen på de skräckinjagande businesstrollen som professionellt sopar undan alla eventuella spår och håller varandra om ryggen vid polisens utfrågningar.
Jag kanske ska ordna ett sånt där kort ändå.
