Från skit till plopp

20131206-084851.jpg

Det sa bara popp den senaste veckan och den var där. Från att vara ett pösigt illamående paket med stora täckande kläder ser det äntligen ut som mage och inte som ett allmänt ohälsosamt liv. Här har ni förklaringen till att jag missat alla branschfester och varit allmänt otillgänglig sedan augusti. Jag har klarat av mina jobb, projekt och möten. Resten av tiden har jag legat i ett rum totalt förstörd. Hade inte en aning om vilket helvete det kan vara att vara gravid. Det går inte riktigt att beskriva hur det är att må illa varje minut varje dag i månader. Psykiskt och fysiskt påfrestande. Ett illamående och en trötthet som inte går att komma från. Som förföljer varje steg. Tackar läkaren som skrev ut, och läkemedelsföretaget som gjorde, Lergigan. Tabletterna har fått mig att kunna gå ur sängen och klara några timmar om dagen. Rekommenderas.

Nu mår jag bättre. Vilket är skönt. Gissar att det är därför man hör så lite om hur hemskt man kan må, för att de flesta mår sämst de första 3 månaderna. Samma tid som man rekommenderas att inte berätta för alla på grund av missfallsrisk.

Nu för första gången på 34 år har kvinnor runt mig öppnat sig och berättat om skiten. Tack. Annars verkar det som man förväntas vara överlycklig och stråla. Men sanningen är att många drabbas av graviddepression och aldrig får känna den lycka de trodde de skulle känna. Hur länge de än försökt eller velat ha barn. Även fysiska problem kan påfresta lyckan. Jag tänker inte måla upp fluff fluff.

Idag är jag lycklig i alla fall.