Är just nu, av olika anledningar, inne på temat ekonomi. Efter att ha spenderat några dagar på Franska Rivieran för första gången i mitt liv, tittat på fantastiska villor med terrasser mot havet i bergssluttningar och druckit kaffe med utsikt över monsterstora privata båtar i vackra hamnar, kommer jag hem och läser en krönika som ifrågasätter det som i texten kallas ”Svenssonliv med nymoderatisk guldkant”. Hur ska det gå med samhällsansvaret när människor strävar efter detta liv frågar sig skribenten? Linas matkasse, bostadsrätt, höj- och sänkbar säng och semesterresor är några av de saker som tas upp. Med minnet av en nanny som delar ut varma handdukar på en enorm Yacht i hamnen efter det att barnen ätit upp sin glass , eller palatsen kilometer efter kilometer längs Istanbuls kust konstaterar jag att Sverige har ganska lite rikedom att tala om.
Så länge man inte använder statens pengar till lyxresor som Staffanstorpspolitikerna nyligen eller skattefuskar bidrar man till samhället, till exempel genom skatt. Vårt samhälle är byggt på detta smarta vis oavsett vem som styr. (Nej, jag är inte för ytterligare ett jobbskatteavdrag och tycker det finns viktigare åtgärder, även om jag förstår anledningen och effekten av det första avdraget). Andra sätt är att engagera sig ideellt eller bidra till olika organisationer genom att skänka pengar. Samt att rösta på något parti som man tror gagnar Sverige i framtiden. Jag gissar att många av de som klagar över människor som strävar efter och lever detta liv ”med guldkant” inte på något sätt tar ett större samhällsansvar än dem de klagar på. Mycket snack. Alltid mycket mycket snack och lite verkstad. Och medan snacket går är det någon annan som tar samhällsansvar. Kanske till och med samma person som har Linas matkasse.
Ett annat alternativ är ju att rösta på ett sånt sätt att man stöttar partier vars politik inte är högst beroende av att det finns ideella organisationer. Problemet är så klart inte att folk vill ha guldkant på tillvaron, utan då man sätter på sig skygglappar och lever sin guldkantstillvaro på bekostnad av andra människors möjligheter att leva ett värdigt liv. Att bidra ekonomiskt till ideella organisationer är enbart avlatsbrev om man röstar för skattesänkningar.
Om vi tar en jobbande person som väljer att spendera sina intjänade pengar (efter skatt) på höj- och sänkbar säng, göra en resa, äta på restaurang eller ha städerska, vad som nu kan betecknas som guldkant (vilket förmodligen är högst individuellt), lever den personen då på andras bekostnad. Hur undrar jag då?
Vi har en progressiv skatt. Ju mer du tjänar desto större skattesats dras från din lön vilket innebär tex att en höginkomsttagare inte bara bidrar mer till samhället i form av skatt utan mycket mer. Det är stor skillnad på att betala 30% i skatt och 50 %. Det jämnar även ut löneskillnader. Hur lever en höginkomsttagare på andras bekostnad?
Om man är företagare och entreprenör, kanske driver flera bolag och har många anställda. Företagaren betalar arbetsgivaravgifter, sociala avgifter och skatt. Hur lever denna person på andras bekostnad? För vad jag ser är någon som skapar arbetstillfällen.
Jag tycker det är ett märkligt synsätt. Att inte se att dessa personer faktiskt bidrar till samhället och inte lever på andras bekostnad. Istället för tvärtom.
Jag har hört detta argument förut men aldrig fått svar på hur man menar. Jag är jättenyfiken.