I morse var jag på frukostdropin på förskolan. En sådan trevlighet som föräldrakooperativ kan ha, där man får vara med en stund av sitt barns dag, språka med andra föräldrar, lärare och se sina barn interagera med andra kompisar. Det upplevde jag inte på min förra förskola. Där schasades man ut i dörren och om man stannade lite och småsnackade kom det upp lappar om att man skulle hämta sitt barn och gå direkt. Engagemang passade sig verkligen inte där. Och mitt engagemang bubblade över. Jag vill veta vad mitt barn gör om dagarna, jag vill ha en dialog, jag vill säga hej till andra föräldrar och känna gemenskap. Efter att min son inte varit utomhus i flera veckor. Ja flera veckor. Och det gick en våg av missnöjen och avslöjanden i pressen skrev jag en krönika. Det blev lite mer fart i benen på personalen som plötsligt gick ut på den fantastiska gården med barnen minst några gången i veckan men jag trivdes inte med den maskinliknande förvaltningen utan tid och ständig personalbrist. Uppväxt i föräldrakooperativ som mina föräldrar startade tillsammans med andra föräldrar och uppvuxen på landet där skolorna är små och man känner de andra familjerna passade en förskola i ett litet gatuhus bättre Idag var det således ägg, bacon, mackor och mys. Det enda som är jobbigt är att min son kramaktigt håller kvar sin mamma när vi ska gå.Gråten och skriken när jag till slut kommer genom dörren. Han skulle gärna vilja ha mig där hela dagen. Och jag skulle nog inte misstycka, för en stund, att sitta och måla julgubbar och sjunga julsånger. Tills alla 17 ska tvätta händerna samtidigt eller hamnar i konflikt. Då är det kanske dags att jobba lite. Nu är det bara två dagar tills jag träffar honom igen.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter