Alltså. GI. Någon som har provad det?
När jag träffade H i Amsterdam levde han på kyckling och ketchup. Sedan mina helger tillsammans med honom och hans icke gourmémiddagar hatar jag GI. Men nu skulle vinterfläsket se sin sista spegelbild och i veckan har jag så levt på kött, proteindrinkar och sallad. Om en kolhydrat legat framför min näsa, som de ljuvliga muffinsen på kundmötet i onsdags, har jag vänt bort huvudet och fnyst lätt.
Det fungerade tills jag vandrade längst Spångatan i går kväll och var i det närmaste svimfärdig. Jag såg min räddning. ”Stor Falafel 10 kr”. Den var inte stor, det var ett missvisande adjektiv, men den var fylld av frityrdeg. Mums. Jag firade mitt uppbrott från GI-sekten med att trycka i mig chips. Har man väl börjat äta kolhydrater kan man lika gärna fortsätta. Precis så som alla fetton tänker, antar jag, när de äter hela tårtan i stället för en(1) bit.
Adjö grymma sekt. Nu är jag mig själv igen. Gött!!
Idag blir det lasagne. åååh dessa underbara pastaplattor.
Det enda positiva med GI är att man får äta riktigt feta frukostar med massa bacon och att man, enligt mammas GI-bok, ”ej bör träna” (eftersom du inte har någon som helst energi, börjat proppa igen venerna med fett och ställt in din kropp på svält – läste jag mellan raderna).
