Förut älskade jag studentfester. Att åka från ställe till ställe och äta smörgåstårtor garnerade med laxsnurror. Sen kom de italienska bufféerna och allt flippade ut. Jag blev äldre och bekantskapskretsen sinade på gymnasielever.
Så nu älskar jag bröllop.
Framför allt påkostade, traditionsenliga och gärna där de som gifter sig har många vänner och bakgrund som akademiker starkt engagerade i föreningar. Då vet man att de kan sin sak. De vet hur tal ska hållas, hur man överraskar, hur man gör en fest annorlunda utan att trampa på viktiga regler. De hittar på så mycket att ens egen kreativitet drunknar i filmvisningar, telegram från omöjliga personer som landshövdingar och kryptiska tal från gamla hemliga herrföreningar. Och det gjorde jag i helgen. Med ett gäng festfixare från Luleå som sett varje fest som en möjlighet att skapa historia. Bihanget var nöjt.
Mer sånt.
Åhh bröllop är så mysigt. Jag kan dock aldrig hålla mig ifrån att böla i kyrkan eller under talen! Den enda ångesten med dessa ting är väl egentligen att man påminns om sin ålder och sin egen civilstatus haha.