Med min nyväckta badortsmani var det trevligare än någonsin.
Det vackra vädret och löftet om en stundande sommar gjorde väl också sitt för att förhöja stämnningen när jag vandrade över plankorna över till långrunda vattenbrynet mot brasseriet.

God soppa, vackra människor och havsdoft var nog precis vad jag behövde såhär i uppbrottet mellan mars och april. Mitt leende var konstant under hela dagen.

Väl hemma i stan efter en omfattande kvällstoilette (man vill ju inte dofta havsvatten resten av helgen) vandrade jag och min långe vän längst kullerstenarna på lilla torg på jakt efter ett lämpligt forum att stilla vår hunger.

Torget var värre än någonsin, varenda förort och kranskomun hade tömts på invånare mellan 17 och 30 och bussats in till mina stackars redan hårt åtgångna kvarter.

Mest pga den glesa folkmängden flydde vi in på cl&g och vaniljpannacottan var faktiskt strålande trots ett skämt till servitris och allmän rå och obehaglig stämmning.

Lilla Torg blir sig aldrig likt – smockan ligger liksom hela tiden i luften.

Allt är bara uppgivet, kläderna är fel, attityden är fel och alla verka dricka öl eller det smaklösa diskvatten någon sprallig bartender kallar kvällens co cktail.

Jag betackar mig.

Idag står La Vien en Rose på schemat tror jag, om den går i en rimmlig tid så jag hinner äta brunch och glass i lugn och ro. Måste komma till skott och prova Hiltons brunch, det kommer väl knappast som en överraskning att jag klappar händerna av förtjusning över att äntligen någon kommit på den geniala idén att servera Champagne i buffén!

Adios