Jag tyckte det var så underhållande att bli kallad bitterfitta, av en kvinna och allt, att jag tänkte fortsätta.
Hanna Hellquist skriver många hårt vinklade krönikor som alltid har en bra poäng även om hon plockar ut detaljer och drar alla över en kam med orden. Men det måste man ju göra om man vill få något sagt. Det går inte att ursäkta varje mening smed ”inte alla förstås, men många”. Hon skriver gärna om könsskillnader, maktförhållanden och tar upp sanningar som kan verka små men som faktiskt spelar roll.
Jag förstår varje ord Hanna säger. Har mött det, har sett det i alla möjliga sammanhang. Jag är glad att det finns motsatser. Och när hon pratar om killars vana att sätta sina vännerna framför sin flickvän, på ett sätt som aldrig tjejer gör (Varför gör vi inte det?, nej tänk efter. Vi gör inte det på samma sätt), då är jag i alla fall glad att mjukiskillen är på väg tillbaka och att testosteronet flödar allt mindre i de kretsar jag umgås i. Kanske är det så att när man blir äldre faller man inte längre för den otillgängliga skitstöveln men för den man verkligen är värd. Och den är raka motsatsen till Hanna Hellquist text.
Hanna spyr på sina manliga journalistkollegor
De manliga journaliststudenterna vill inte sätta på sina kvinnliga, äldre kolleger, de vill sätta dit dem. Och de yngre. De vill sätta dit alla! Och rädda världen! Och dricka öl! Och ligga med tjejer som de kan förnedra lite först, klaga lite på titlarna i hennes bokhylla och skratta åt henne när hon inte vet vem Hunter S Thompson är. Skriva skrivmaskin och dricka vin och hylla varandras texter. Jag spyr.
(Jag har träffat dem så klart och jag har även träffat han som vill prettoförnedra innan ligget. Han var inte journalist)
En man är alltid värd mer än jag
Att inte världens alla män ligger med varandra är för mig ett stort mysterium. Ni älskar ju varandra! Ni är det bästa ni vet! Brödraskap framför allt annat.
