Det här med att banta. Hur går det till egentligen. Jag förstår inte.

Man går in på Ica och nej men titta!
De har godis!
Idag igen!

Är inte det fantastiskt.

Jag hatar alla som säger ”nej jag äter inte potatis”. Vadå j-a-g ä-t-e-r i-n-t-e p-o-t-a-t-i-s. Potatis som är en jäkla rotfrukt kokat i vatten. Inte en chipspåse fylld av fetter och E-saker som jag äter varje vecka, inte en hel påse med lösgodis som jag nyss tryckt i mig men… potatis. Hur skulle det på något sätt kunna var dåligt för din kropp. Jag blir helt vansinnig av att sitta bredvid en sån perfekt människa och äta.

Idag tittade jag och mamma på bilder och det kom upp en på mig när jag kastar iväg en boll till en hund, inte taget för så längesedan, där jag ser ut som en rysk kulstöterska vilket jag bistert konstaterade. Vad händer. Hon skrattar det där hahaha-jag-håller-med-skrattet som alltid avslutas med ett ”näääeeee”.

Och så tittar man på bilder från semestern från förra året och vill mest bara skära sig själv när man tänker på allt som stoppats i den lilla kroppen sedan dess. Uppenbarligen 5 kilo för mycket.

Och sen har vi alla de som säger ”du ser så mager ut”. MAGER. Vad är det för jävla trams. Har du sett mig under klänningen tant? Det är en MAMMAKLÄNNING. Du kan omöjligt se att jag ser ut som en genmutation av Beyonce i den. En jävla jello bean. Och de kan aldrig se en i ögonen när de säger det. Lögnhalsar.

Eller ska jag bara ha mens. Jo, det kan nog vara så. Jag har suttit i soffan i tre dagar, börjar få liggsår, har ställt in all träning på grund av någon outgrundlig depression. Och den enda ursäkten för mitt tragiska beteende finns i en fläck i ett par trosor.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter