Skulle låna en bok på museet och var tvungen att införskaffa ett nytt lånekort. Då visade det sig att jag hade en skuld på 100 kronor från år 2002. Ja, så det var alltså så länge sedan som jag hade tiden att plöja litteratur. Eller har jag trott mig vara rik och glömt bort att man kan låna i stället för att köpa böcker.
Skulden var för boken ”Network + Certification” och jag fick en plötslig minnesbild av hur jag bygger ihop datorer själv på ett smutsigt skolgolv, kopplar kablar och dessutom lär mig namnen på alla ram-minnen utan till. Som om jag över huvud taget skulle vara intresserad av hårdvara. Idag skulle jag inte ens kunna peka ut moderkortet. Ja, ok om det inte vore för allt katthår som samlats där inne så kanske jag skulle kunna dra mig till minnes.
Nya lånesystem. Eller nu vet jag ju förstås inte om de var nya eftersom det tydligen är fem år sedan jag lånade en bok. Men väldigt high tech var det. Boken jag ville låna fanns bara på ryska och danska och det tyckte jag var lite att ta i. Det räcker att den är på 320 sidor. Det skulle kännas som 640 om det dessutom var på danska. Och förmodligen ännu längre på ryska. Typ 4 393 492 sidor. Jag tog en annan rysk roman.
Varför denna ryssland fetisch. Min copywriter mentor tyckte att jag skulle börja läsa avantgardistisk rysk litteratur för att hitta stoff till nya idéer. So be it.
Ребята, я с вас смеюсь, как можно вообще называть литературой такое дерьмо, как поделки Сорокина? Не читайте эту дрянь!
Majakoskij!