Jaha!
På eget intiativ har den här veckans litterära sfär fyllts av feminismens, lesbianismens och kvinnosaksfrågornas ande. Gudrun Schyman gör det på börsen, jag håller mig bland bokhyllorna på bibblan.
Lite Brögger, Lodalen och den fantastiska lilla romanen ”Charlie” av finska Margareta Suber.
Ett måste för alla som liksom mig delar facinationen över överklassens badortsdramatik tidigt 1900-tal. (Jag fullkommligt kastar mig över allt som snuddar vid ämnet.)
En slags lesbisk ”Döden i Venedig” utan pedastri (eller va nu den kvinnliga betecking skulle bli) och lite mer vardagsrealism.
Mia Lodalens skamlösa smulsystrar lockar fram asgarv i sann buskisanda. Musbuskis helt enkelt, en slags lesbisk Bridget Jones med träffsäkra personporträtt med hemvist i Stockholms Gaylife.
Brögger är som opeium för oss kärlekstörstande självrättfärdigande ifrågasättare – att hon idag upphört att knulla kamelförare och ifrågasätta varenda monotom av monogami och emotionell finsoffapsykologi – och är gift med barn och herrgård – det låtsas vi fan i mig inte om.
Kanske har Brögger gripits av Stockholms Syndromet och sitter och kurar i det fängelse hon en gång kallade 1900-tals uppfinningen kärleksrelation.
Blev lite bläddring i modern queerlitteratur med – men det är ju så hemskt tråkigt och överanalyserat att jag inte ens orkar göra mig lustig över det.
Vidare var jag på dejt med en lustig dansk diabetesforskare och såg ”The Fountain”.
Om vi drar av Hugh, scengrafi, kostym och effekter – så har ni världens nu tråkigaste, menlösa, mest onödiga filmatisering.
Ena minuten är det spanska inkvisationen – sedan ett jävla träd och allt blandat med nån soklig historia i forskarmiljö med en döende författerska och apor med cancsersvullstar.
Symboliken är i typ peek-a-boo-format och det hela historien känns som första kapitlet i en fantasyroman.
gå inte och se den. snälla.
