Trodde att jag var starkare än så. Men efter att ha sovit mellan klockan 16 och klockan 20 inser jag att drinkar på Carib Kreol inte kommer att hända och Club I love med efterfest på Mission med David och Llopis är uteslutet. Ett glas champagne på Svea med Charlie och electrohäng på Retro med Air Bureau – Nej. Idag vill jag bara vara hemma. Helt ensam.
Vad spelar det för roll när någon som står mig nära ligger på sjukhuset och väntar på besked. Hon lät i alla fall pigg och glad idag. Glad över att alla prover var över. Glad över att de förmodligen utesluter cancer som de tidigare gett besked om. Och glad över att jag ringde. I helgen ska jag hälsa på. Plötsligt kommer påminnelsen om att jag inte alltid varit där, inte hört alla historier, inte delat tillräckligt många stunder. Tiden är chockerande kort. Planerna var många men sköts upp. Och nu. Om det skulle vara för sent. Varför är det alltid så. Att vi inte tar tag i saker förrän det är uppenbart och slår oss i ansiktet. Och då kanske det är för sent.
