När ni går till Rodeo och Oh Baby eller kanske KB ska ni veta att jag sitter hemma och jobbar framför datorn i mysbyxor, kaffekickad och tänker på er. Jag förstår att det kommer bli svettigt, underbart, lyxigt eller bara en vanlig fredagkväll i Malmö.
Det är alltså det här jag missar. Jag börjar gråta. Vilken glädje, äkta glädje, lycka som kan levereras till mina dansnerver med bara ett turntable och en man i mössa. Min kollega som påstår att ingen musik är musik utan riktiga gitarrer skulle aldrig torka mina tårar.
