Vissa personer har förmågan att få någon, kanske vem som helst, att känna sig så där lite extra speciell. De som ger utan att kräva något tillbaka. De som ger utan att tänka på vad de måste välja bort. Jag är tyvärr inte så. Det är alldeles för sällan som jag visar min uppskattning inifrån och ut. Som jag anstränger mig och gör något extra för någon, som för någon annan är så självklart. Som att köra och lämna någon på stationen, laga en kopp kaffe utan att han eller hon frågar om det, bjuda mina vänner på middag och säga att jag älskar dem, köpa en liten present till henne som jag vet att hon skulle älska om så den bara kostade tjugo kronor. Ringa till Jenny och fråga hur det är med familjen. Åka till mormor med en nybakad pizza och lyssna på Mark Levengod tillsammans med henne.

Martin är en sådan person som ger tveklöst. När jag kommer in i lägenheten i Hammarby sjöstad är två Lexington handdukar snyggt vikta och placerade på min säng, med två praliner på toppen. Det känns som att komma till ett hotell och jag behöver inte tassa runt på tå för jag känner mig så välkommen. Han gör frukost till mig utan att jag ber om det och avbryter sin runda med sin kompis bara för att ta sig tillbaka och köra mig till centralstationen. Och då är han inte ens kär i mig. Utan i Johanna som måste ha hittat världens bästa framtida man. De är verkligen värda all kärlek. Och så snål som jag är med att ge är jag väl egentligen bara värd en sunkig mellanöl och ett tält i Kungsparken. Utan sällskap.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter