För länge sedan skrev jag ett inlägg om att jag inte tycker om bebisar. Något som en gammal kollega ville skicka mig till psykolog för, som om det var sjukligt att en kvinna inte tycker om bebisar eftersom det är hennes livsuppgift att tycka det. Det tycker inte jag.
Jag publicerade aldrig inlägget eftersom mitt sätt att beskriva bebisar som äckliga var högst provocerande. Ungefär lika provocerande som att inte vilja hålla vänners nyfödda ungar. Något jag aldrig har förstått. Jag springer inte fram till alla som kommer innanför dörren och slänger mina katter i famnen på mina gäster. Det är bara så att det inte är alla som gillar barn, inte ens dina. De kanske till och med tycker att barnet är läskigt, plufsigt och skinnet så där obehagligt blekt och mjukt.
Min skepsis har aldrig varit en mission. Det har bara varit min åsikt och det har varit väl känt bland mina vänner som aldrig trodde att jag skulle tycka annorlunda. Men det gör jag nu. Det kan kallas ålder, men ännu mer tror jag att en kropp, som fått känna efter hur det är, aldrig glömmer. Men ständigt längtar.
Därför är jag väldigt glad för min gudson som är den vackraste lilla plutt. Det gör ont och är varmt på samma gång när jag tittar på honom. Och om någon någonsin säger att han är läskig, plufsig och skinnet så där obehagligt blekt och mjukt då blir jag provocerad.
Sen kan det ju diskuteras vad gudmor egentligen betyder. Det där med att lära ut guds ord är kanske inte riktigt min grej. Men jag kan lära honom annat. Som hur man skriver sagor och håller i vinglaset.
Jag har inte heller förstått den här hålla-i-barn-grejen. Rätt konstig grej.