Sitter med mormor på en restaurang när en kvinna i 65-års ålder kommer fram. Tydligen hade de bott i byn Annelöv båda två och kände till varandra. De hälsade. Efter en stund säger kvinnan att mormor alltid har varit så snygg i håret och fortsätter med att lägga till hur stiliga hon och morfar var, bägge två. ”Jo, det är sant och du har alltid…. alltid varit så fin i håret.
Sen blev hon vattning i ögonen och brast ut i snyftningar.
Det är minsann aldrig någon som kommer fram till mig och faller i gråt av beundran av mitt yttre. Men var sak har sin tid.
Inte jag heller. Fast just nu lever jag på att en femåring kom fram i omklädesrummet i går, efter att jag tränat, och frågade hur mina bröst kunde vara så fasta, för hans mammas bröst hängde så mycket. Hö hö 1-0 till mig.