Vissa människor gör mig förbannad men intresserar mig på något sätt ändå. För deras tankar, sätt att bemöta verkligeheten eller att betrakta sin omgivning. Som utmanar oss andra även om de många gånger går rakt över gränsen och trampar på dem runt omkring utan en tanke på konsekvensen för egen del. Utan en tanke på känslorna för den som ligger där. Klumpigt och med en stolthet som gör att de aldrig skulle ta något tillbaka. Inte ens när de ser sitt felsteg.
Vissa människor gör mig arg för att de har något som jag tycker om och något som jag hatar på en och samma gång. Jag tänkte på ett leende idag. Som gjort mig glad, som charmat och fått mig att vilja ligga i sängen en hel dag. Det är nästan det enda jag minns eftersom jag bestämt mig för det. Att alltid stanna minnet just där det är som bäst. Annars skulle det finnas för många människor att ogilla och det skulle göra dagarna så mycket fattigare. Så allt ont och dumt och gammalt och grått får glömmas och gömmas till förmån för det leendet, eller någons hjälpsamhet eller någons förmåga att lyssna. Och det är väl förmågan att radera och spara det man vill som gör att jag inte förstår hur man kan ha en massa ovänner.
