Om jag inte skriver beror det på att det är den svenska ”Rökfria veckan”.
Jag är sjukt sur.
Precis just nu sitter jag med ett obeskrivligt sug. Det sitter både i munnen och i kroppen och om det inte stillas finns risk för ett inre utbrott. Den som aldrig har rökt kan inte förstå hur det känns. Därför ska de hålla tyst. De ska inte begära att man ska vara på gott humör om de samtidigt begär att man inte ska röka. De kan inte säga att det är enkelt eller ”kom igen var lite glad”. För det går inte. Det är som om hela kroppen har ett hysteriskt gråtanfall och hade lätt kunnat gå genom blåst och regn i en mil bara för ett ynka litet bloss. Jag som bara rökt lite då och då.
Det är inte förrän då man faktisk inser sitt beroende.
Det kommer gå över. Jag tycker i mig allt jag ser för att stilla suget. Det kommer komma tillbaka. Hela livet. Mer eller mindre. Kroppen är van vid ett gift. Det går inte att beskriva för någon som inte vet. Det är inte som att vara sugen på glass. Det här gör en ond. Så säg inte att jag ska le.
Plåster! I’m telling you! Det är det enda som funkar!
Lukta på ett askfat – DET är det enda som funkar!
Eller så ställer man sig utanför huvudingången på Knutpunkten i Helsningborg och insuper atmosfären.