Jag tar av min rosett och cyklar

Jag cyklar genom staden och det är sent. Så sent att himlen är svart och på torget står klungor. Jag tar av mig rosetten i håret. Vill se mindre flickig ut. Inte lika ung.

 

Är jag knäpp. Eller är samhället knäppt?

 

Jag cyklar förbi torget och tänker att två har blivit skjutna här vid olika tillfällen nyligen. Någon hänger och röker vid ingången till en livsmedelsbutik, en bil kör förbi med nerrullade rutor, en BMW glider in snett framför mig och stannar. Det känns inte som det brukar, på dagen då jag är här för kaffe och grönsaker, eller på natten då drinkarna och alkoholen gör mig trygg . Men idag har jag inte varit på någon bar. Allt ter sig främmande. Någon dag kommer någon vara i vägen. En mamma, ett barn, en pappa, en mormor, en vän. Undrar hur det skulle se ut. Skulle det röda blodet göra sig dramatiskt vackert mot min vita kappa?

 

Jag cyklar vidare. Vilken väg är mest upplyst. En kille cyklar mot mig och tittar mig i ögonen utan att vänta blicken. Finns här några andra människor runtomkring?

 

Är jag knäpp. Eller är samhället knäppt?

 

Jag kommer på en cykelväg förbi Triangelns station, mot Pildammsparken och hör hur en moped kommer bakom mig. Var har jag min handväska? Den ligger i cykelkorgen.

 

Cyklar vidare längs med parken. Kanske ett dumt val men det går snabbt. Två killar cyklar bakom mig nu och de håller sig kvar där, skrattar, pratar. Vad säger dom? Jag tittar inte bak, stannar vid rödljuset vid Kronborgsvägen, rullar vidare och svänger tvärt vänster. Fintade jag dom eller skulle dom rakt fram?

 

Är jag knäpp. Eller är samhället knäppt?

 

Mellan de välkända husen, asfalten, lukten, en trygghet. Snart är jag hemma, ska bara förbi Rönneholmsparken och kommer ihåg då jag nyss var nyinflyttad, kanske för 15 år sedan, och diskplockarna som lämnade av mig i stan efter en lång natt i baren på en klubb säger ”Gå inte genom parken, där blev någon just våldtagen?”. Det tänker jag fortfarande på varje gång jag ser den.

 

Är jag knäpp. Eller är samhället knäppt?

 

Jag cyklar förbi lägenheten där mitt barns pappa bor. Tänker att där inne sover min son tryggt, hans blonda kalufs mot kudden och mysiga snusande, så nära men så ändå så otillgängligt. Rummet är nedsläckt och i köket ser jag hjässan av hans pappa, fortfarande uppe. Tänk vad alla parallella liv pågår samtidigt. Här cyklar jag förbi.Där inne är det varmt.

 

En råtta korsar gatan snabbt. En kvinna står och byter påslakan. Någon har satt en bräda insurrad i rep upp mot balkongen för att en katt förmodligen ska kunna komma hem.

 

Smart.

 

Jag måste också skaffa mig en katt, och en sådan där planka.

 

Lekplatsen i Rönneholmsparken är upplyst. Skogslekplatsen är vänlig dagtid, nu tar jag ett annat håll. Det enda som rör sig är en man och en hund. Staden är lugn. Jag är hemma.

 

Jag kan ta på mig min rosett.

 

Skickar en tyst hälsning till en liten snusande kille i blond kalufs några hus bort. Mamma kom hem ikväll också.

Tags: