Jag vet inte om han lever

Igår hände något som jag aldrig trodde skulle hända mig. Som jag tror ingen, någonsin är förberedd på. Inte ens med tre hjärt- och lungräddningsutbildningar bakom sig. Som jag har.

Det var mitt under lunchen och jag hade precis ätit klart min vegetariska rätt när den unga killen som satt vid bordet bredvid i mörka jeans och kavaj ramlade ihop med hjärtstillestånd.


Jag såg det i ögonvrån, hur hans kropp plötsligt stelnade till och hans ögon spärrades upp. Inget ljud. Inget aj. Ingen hand för bröstet. Han var redan borta någon helt annanstans. De bruna ögonen var uppspärrade och jag såg dem klart och tydligt men ändå var det så uppenbart att han var borta. Försvinner själen så snabbt. Eller levde han fortfarande?

Jag fann mig snabbt. Medan hans vän tog ner honom på marken sprang jag och sa till personalen, skrek på tomas att ringa 112 som svarade efter sju signaler.

Ett gäng från ett annat bord sprang fram. Fem läkare. De la honom i framstupa sidoläge och fick ut någon bit mat. Har han epileipsi? Har han satt i halsen? En matbit kom upp och han andades med rosslande andetag.

”Nu andas han” meddelades 112 i telefonen.
Sedan var han borta igen. Helt borta. Hjärtat stilla.

Vi ringde ambulansen igen. Denna gång tog det 15 signaler innan de ens svarade.

Det skulle ta 15 minuter innan de ens var på plats. De fem läkarna som lunchade turades om att göra hjärtmassage och försökte få i luft i honom. Inget svar.

Vi drog undan vårt bord, gjorde plats för fem personer ur akutteamet. De agerade snabbt utan att prata med någon mer än varandra.

Tröjan av. Laddar på.
”Undan”

Kroppen hoppade till av stöten. Men han låg kvar på kullerstenen. Borta.

De klippte upp hans mörkgrå jeans, satte nål i benet och en aparat över magen som ständigt gav honom hjärtmassage på automatik så att akutteamet kunde fortsätta. Den apparaten råka jag veta bara finns i Malmös akutbilar och ingen annan stans i Sverige och jag fick veta det på en konferens i januari där jag lärde mig just hjärt- och lungräddning.

Om inte läkarna varit där. Skulle jag agera annorlunda. Skulle jag orka trycka i femton minuter innan läkarna kom. Det kändes så. Inte som panik utan som ett samlat tillstånd smått skärrad.

När de fick upp honom på båren och bar ut honom visste jag fortfarande inte om han hade puls. Jag vet fortfarande inte om han lever. Och det är svårt. Att inte kunna göra något. Att inte få veta.

Han var runt 30.

Och runt omkring satt folk. Vände på stolen lite så att de inte skulle se. Fortsatte småprata och äta sin lunch. När båren bars ut var det någon som skrattade. Kanske åt något de pratade om där kring bordet.

Fy fan vad jag tog illa upp.

Jag begär inte att alla ska samlas, komma fram, hjälpa till eller springa iväg och få panik. Men att sitta kvar och äta, skratta som om inget hänt. Då undrar jag om det finns någon uns av mänsklig känslighet i kroppen.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

5 thoughts on “Jag vet inte om han lever

  1. Vilken historia! Ja, ibland kan man förundra sig över människors likgiltighet. Ibland önskar jag mig att kunna vara lika oberörd. Det m¨åste vara ett bekvämare liv, helt enkelt.

  2. Jag var också där. Kan inte fatta att ambulansen tog så lång tid på sig. De tio minuterna kändes som den längsta evigheten. Jag tycker att stället borde sluta servera lunch under tiden vi väntade. Det kändes respektlöst att de sprang runt med tallrikar.

  3. Hoppas han överlevde. Livet är skört. Väldigt skört.

    Människor beter sig underligt vid olika tillfällen. En del kan ta jobbiga situationer rätt, andra beter sig extremt underligt. Har själv varit med om att upptäcka någon som precis drunknat. Vi var tre personer ombord i båten. En av oss fick ett utbrott i form av skratt/gråt och extrem chock/fysisk illamående. Vi två andra larmade, försökte rädda och gjorde det vi lärt oss. Fast vi lyckades inte rädda henne. Än idag, snart 15 år tillbaka i tiden, så tänker jag på vad som skett om vi varit där tidigare. Det rörde sig om ynka 20 minuter.

  4. Helt sjukt…hur kan folk bete sig så??? Märkligt av både restaurangen och gäster.

    Tyvärr vet jag att han inte klarade sig – han var granne till en kille jag känner som berättade för mig. Finns ju inte ord för sånt här, otroligt vad snabbt allting kan vändas uppochner…

  5. å nej vad sjukt! Varför är människor så blasé? Hade de tyckt det var ok att folk uppförde sig så om det var de som kollapsade? Usch vad ytligt – och vad dåligt av SOS jesus! Undrar hur det gick – hoppas han mår bra, och att din chock har lagt sig. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *